Nästan var femte flicka i Bangladesh tvingas in i barnäktenskap före 15 års ålder, många på grund av fattigdom som förvärras av klimat­förändringar. Rakhiya var nära att bli en av dem …

“Det hände förra året. Jag hade klivit av skolbåten och gått upp från floden till vårt hus. Precis när jag skulle gå in genom dörren hörde jag att mamma och pappa pratade om mig. Jag stannade till och lyssnade, försökte vara så tyst som möjligt. Först trodde jag att jag hörde fel. Det kunde väl inte stämma? Dom pratade om ett bröllop. Mitt bröllop? Jo, dom sa mitt bröllop. Mitt hjärta slog snabbt. Allt snurrade. Jag fattade ingenting. Mina föräldrar satt och planerade att gifta bort mig…

Först visste jag inte vad jag skulle göra, men till slut gick jag i alla fall in. När jag klev in genom dörren slutade dom prata direkt. Jag låtsades som om jag inte hade hört något, och dom låtsades som om allt var som vanligt. Jag visade ingenting, men jag var så besviken på mamma och pappa. Och arg.

Fröken räddade mig

I båtskolan har vi lärt oss att det är förbjudet med barnäktenskap. Att det är mot våra rättigheter. Min lärare pratar ofta om att alla barn har rätt att få gå i skolan, både flickor och pojkar. Men nu kunde allt det där vara över för mig. Jag sa ingenting till mamma och pappa den kvällen, men jag pratade med min lärare direkt när jag kom till skolan nästa morgon. Hon blev väldigt orolig och följde med mig hem efter skolan tillsammans med några från båtskolans tjejrättsförening, som hon hade bett att följa med. Dom förklarade för mamma och pappa att det är fel och olagligt med barnäktenskap, och bad att dom inte skulle gifta bort mig. Dom sa att jag måste få gå färdigt skolan, leka och vara barn, inte gifta mig.

Jag var orolig och nervös men mötet slutade faktiskt med att mina föräldrar lovade att inte gifta bort mig. Det är svårt att förklara hur lättad jag kände mig. Men jag hade fortfarande svårt att förstå vad som hänt. Allt hade gått så fort. Jag fattade inte att mamma och pappa hade varit beredda att göra så mot mig.

Floden tog allt

För några år sen bodde vi i ett litet hus med väggar av vass och bambu nära floden. Det var monsun, så regnet vräkte ner och vattnet i floden steg hela tiden och närmade sig huset. Det var sent på kvällen men ingen i familjen vågade gå och lägga sig.

Först kom lite vatten in under vassväggarna och vid dörren, men plötsligt forsade det vatten in genom alla springor i huset. Till slut kom det rakt genom väggarna. Jag och mina bröder höll fast i mamma och pappa så hårt vi bara kunde, samtidigt som vattnet blev allt djupare. Efter ett tag blev mamma tvungen att lyfta mig så högt hon kunde eftersom vattnet hade blivit så djupt inne i huset.

När vi tog oss ut genom dörren var det som att kliva rakt ner i floden. Vi skrek när vi hamnade i vattnet och trodde att vi skulle dö. Men på något sätt lyckades vi alla ta oss in till land. Därifrån såg vi hur väggarna och taket slets loss från vårt hus och drogs ner i floden. Hela huset försvann.

Ingen egen mark

Vi var utomhus hela den natten. Regnet fortsatte ösa ner och det var vatten överallt. Sen minns jag inte så mycket mer, jag vet inte varför. Men mamma har berättat att jag bara grät och skrek. Ena stunden satt jag i mammas knä och nästa hos pappa. Ibland somnade jag av utmattning, men så vaknade jag igen och skrek rakt ut. Jag hade länge mardrömmar och vaknade mitt i natten, grät och ropade på mamma och pappa.

Vi bodde hos släktingar tills pappa hade byggt huset där vi bor nu. Men vi fick det väldigt svårt efter översvämningen. Vi är jordlösa och förlorade det lilla vi ägde när det gamla huset försvann. Grannarnas fält och odlingar, där mamma brukade arbeta, blev också förstörda. Så hon kunde inte arbeta och tjäna pengar.

Mamma har förklarat att dom tänkte gifta bort mig för att få en person mindre i familjen som behövde mat och annat som kostade pengar. Dom trodde att det var nödvändigt eftersom alla jämt var hungriga. Hon sa att det var en tanke som gjorde väldigt ont. Och att det var ett misstag. Nu vet jag att hon är glad när jag tar skolbåten varje morgon, och på något sätt har jag förlåtit mina föräldrar.

Flytande skola

Vi har översvämningar här varje år under monsunen. Så här har det alltid varit, men allting har blivit mycket värre. Vi får mer regn och allvarlig torka. Översväm­ningarna kommer på konstiga tider och håller på längre. Jag kan se själv att det händer, men vi lär oss mycket om den globala uppvärmningen och klimatförändringarna i båtskolan också. Många barn tvingas sluta skolan i Bangladesh eftersom skolorna blir förstörda i översvämningarna. Och även stigarna och vägarna till skolorna förstörs eller hamnar under vatten så ingen kan ta sig dit ändå.

Men det drabbar aldrig oss. Vår skola är på en båt som alltid flyter på vattnet oavsett hur mycket floden stiger. Vi kan fortsätta gå i skolan under hela monsunen eftersom vi blir hämtade hemma i byn av båten på morgonen, och sedan blir vi skjutsade tillbaka när skoldagen är över. Det spelar ingen roll om vägar och stigar svämmar över. Som tjej är det också mycket säkrare att bli hämtad och lämnad så här. Vi kan råka illa ut om vi behöver gå långt till skolan eftersom en del pojkar och män inte är snälla. Nu behöver inte mina föräldrar vara oroliga att det ska hända mig något utan kan låta mig gå i skolan.

Vill bli läkare

“Det är viktigt att gå i skolan. Eftersom jag vill bli läkare måste jag lära mig en massa saker. Om jag inte gick i skolan skulle det aldrig gå. Jag vill starta ett riktigt fint sjukhus här i byn där alla ska få hjälp. Det ska inte vara dyrt på mitt sjukhus, utan helt gratis. Min lärare på båtskolan räddade mig och gör att min dröm skulle kunna gå i uppfyllelse. Jag älskar henne för det!”

Flytande skolan kommer

Klockan är snart åtta på morgonen och Rakhiya står och väntar på skolbåten tillsammans med några av sina klasskompisar. Båten gör två stopp till för att hämta upp resten av klassen innan undervisningen börjar.

– I min skola har vi inga uniformer, och det tycker jag är bra, eftersom vissa familjer inte har råd med det, säger Rakhiya.

Bortgift vid 13

– Det känns otroligt skönt att vi tänkte om och inte gifte bort Rakhyia. Själv var jag 13 år när jag tvingades gifta mig. Jag hann gå klart femte klass, men när jag blev bortgift fick jag aldrig chansen att gå i skolan igen. Jag önskar att min dotter får ett bättre och enklare liv än mitt, säger Rakhiyas mamma Saleha.

Rakhiya, 11

• Bor: Vid floden Gumani.
• Älskar: Ärlighet.
• Hatar: Lögner.
• Bästa som hänt: Att min lärare räddade mig från att bli bortgift.
• Värsta som hänt: Att mina föräldrar planerade att gifta bort mig.
• Vill bli: Läkare.
• Ser upp till: Rezwan. Jag vill bli som han!

Solen ger läxljus

– Alla elever på båtskolan får varsin solenergilampa för att vi ska kunna göra våra läxor i ett bra ljus. Vi har fått en solpanel på taket också så att vi kan ladda lampan. Jag slutar plugga efter kvällens sista böneutrop, ungefär 19:30. Böneutropen från moskén är som min klocka, säger Rakhiya.

Bananflottar

– När vattnet stiger i floden och översvämningarna är på väg, bygger mamma och pappa en plattform av bambu högt ovanför vattnet som vi flyttar till. Där lagar vi mat och sover. Det är ofta fullt av ormar i vattnet under plattformen. Vi gör även flottar av bananträd för att kunna ta oss fram. Här måste man både kunna simma och veta hur man ska ta hand om ormbett, annars överlever man inte, säger Rakhiya.

Livsviktig ormkunskap

– I båtskolan lär vi oss hur vi ska göra om någon blir biten av en kobra eller andra ormar. Först binder man en tygtrasa eller ett band hårt ovanför bettet så att giftet inte sprider sig vidare i kroppen. Sedan ska man ta sig till kliniken eller sjukhuset så fort som möjligt. Det är vanligare med ormbett vid översvämningar. Då tar sig ormarna in i husen och söker skydd från vattnet. Min morbror blev biten av en farlig orm men som tur var överlevde han, berättar Rakhiya.

Den flytande kliniken

– Även om min dröm är att starta ett eget sjukhus när jag blir vuxen, skulle jag också gärna arbeta som läkare på den flytande kliniken, säger Rakhiya.

Här får båtskoleeleven Sumaya, 11 år, och hennes lillasyster Choya, 4 år, sina halsmandlar undersökta av läkaren Khalilur på en av Rezwans flytande kliniker. Det finns sex flytande kliniker som besöker patienter i byarna längs floderna där båtskolorna finns, och den här kliniken passerar Sumayas by varannan vecka.

Dator för framtiden

– Varje dag har vi datakunskap i skolan. Vi lär oss både skriva och rita på datorn. Det måste alla kunna som vill studera eller arbeta i framtiden, säger Rakhiya, som får hjälp av sin datalärare Jahidul.

Datorn drivs med hjälp av el från solpaneler som sitter på skolbåtens tak. Även lampor och fläktar i klassrummet drivs så.

Hjälps åt

– Jag hjälper mamma med matlagning och städning. Jag kan laga ris, friterad potatis och goda omeletter! Vi äger ingen egen mark, men när mamma arbetar i andras fält och inte är hemma, är det jag som lagar maten. Min storebror Bijoy går på gymnasiet men han hjälper till att fiska också. Jag älskar fisk! Men det är inte alltid han får något. Då blir det bara ris och grönsaker, säger Rakhiya.

Rakhiyas klimatlista

– I båtskolan lär vi oss mycket om klimatförändringar, säger Rakhiya och visar sin klimatlista:

Vad händer:

• Högre temperaturer.
• Torka.
• Glaciärer och isar smälter.
• Mer regn, på konstiga tider och som håller på längre.
• Mer översvämningar, på konstiga tider och som håller på längre.

Orsaker:

• Föroreningar från bilar, flygplan och fabriker.
• Skogsskövling.
• Att vi inte återvinner sopor på ett bra sätt.

Slut för idag!

– Vi har skola i tre timmar om dagen och jag tycker jättemycket om att vara här. I skolan träffar jag alla mina kompisar och jag älskar det! Mitt favoritämne är bangla.

TEXT: Andreas Lönn
Photo: Johan Bjerke