Sedan World’s Children’s Prize-programmet kom till Djibas by i Senegal är hon aktiv både i WCP-barnrätts-klubben och i klubbens grupp dit barn kan vända sig för att berätta om kränkningar av sina rättigheter som de utsatts för. Djiba och hennes kompisar lyssnar. Dom berättar sen för de lokala ledarna i skolan och i byn och försöker nå en lösning som är bra för barnet.

”Jag förlorade min mamma när jag var sju år och bor hos min pappa och hans nya fru. Jag behandlas inte likadant som min styvmors barn eftersom jag inte är hennes dotter. Jag gör allt hushållsarbete, stöter hirs, majs och jordnötter. Så fort jag kommer hem från skolan måste jag förbereda maten. Jag måste bli klar med disken och tvätten tidigt för att sen hinna samla ved i skogen och vara tillbaka hemma före skymningen. Om jag inte tvättar mina syskons och föräldrars kläder så straffas jag.

Jag gillar verkligen att gå i skolan för där kan jag glömma hushållsarbetet och vila. Jag missade examensprovet förra året, men i år kommer jag att ge allt för att lyckas, eftersom jag vill bli en lärare som är som vår rektor.

Farlig resa

Vi har släkt både här i Senegal och i vårt grannland Guinea. När jag var nio år skulle vi som vanligt åka till Guinea under sommarlovet. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig det året. När vi kom fram till byn träffade jag flera flickor i min ålder.

Nästa dag var det fest med tam-tam och dans i byn. Min moster tog med mig in i en hydda där de tre kvinnor väntade. Dom kallas omskärerskor.

Jag tror att det är till för föräldrarnas heder, för att dom ska kunna hitta en man åt sin dotter, och därför utsätts vi för könsstympning. Om du inte blivit skuren får du inte vara med och laga mat vid fester och ceremonier, du anses skämma ut din familj och blir inte respekterad. I vår by är dom flesta flickorna i min ålder skurna. Men jag tycker inte alls att det är normalt att göra så mot oss flickor. En del flickor är sjuka när de kommer tillbaka hem. Många har svårt att gå och att sitta. Ibland dör flickor. Vi tas till Guinea för i Senegal kan föräldrar gripas av polisen om det upptäcks att dom har utsatt sina döttrar för könsstympning.

Rätten att tala fritt

Jag tror att våra föräldrar måste känna till barnets rättigheter för att vi ska kunna sluta med könsstympning och lösa andra frågor. Till exempel att vi barn har rätt att säga vad vi tycker och att bli lyssnade på. Hos oss lyssnar ingen vuxen på barnen och speciellt vi flickor har inte rätt att tala. Jag vill att mina föräldrar ska förstå att jag har rätt att tala fritt. Om dom vuxna inte tillåter oss barn att säga vad vi tycker, så följer vi barn bara vuxnas beslut som en skock blinda får.

Jag vill fortsätta att studera så att jag kan hjälpa flickor och kvinnor att leva bättre och få vara med och fatta beslut. En flicka ska inte kunna tvingas att gifta sig med en man, som hon inte själv valt att gifta sig med.”

Djiba, 13 år, barnrättsambassadör, Senegal