– Jag var så rädd och trodde att jag skulle dö när jordbävningen kom. Både vårt hus och min skola totalför-stördes. Året innan hade barnrättsambassadörerna kommit till skolan. Dom gav oss kunskap och mod och lärde oss om flickors rättigheter och om hur flickor blir lurade och sålda. – Här tvingas tjejer arbeta mycket mer än killar. Jag arbetar flera timmar både före och efter skolan. Jag går upp redan i gryningen och sertill att våra djur får mat innan jag gör upp eld i spisen och förbereder frukosten. Efter skolan hämtar jag vatten, tvättar kläder, lagar mat och diskar. Om jag får lite tid över innan jag ska gå och lägga mig gör jag mina läxor. Jag har aldrig tid att leka som killarna gör, förklarar Phulmaya. Men hon tycker ändå att hon hade tur.

Många tjejer får inte gå i skolan alls, samtidigt som deras bröder får gå. Föräldrarna vill inte betala för döttrarna eftersom planen är att tjejer-na ska giftas bort unga och flytta hem till mannens familj. Vissa flickor tvingas till och med att gifta sig när dom fortfarande är barn.

Blev ambassadör

Phulmaya hade alltid känt att det var orättvist att behandla flickor och pojkar olika. Men hon visste inte att det kränkte hennes rättigheter. Inte förrän barnrättsambassadörerna kom med World’s Children’s Prize-programmet till byn.
   Barnrättsambassadörerna som kom till Phulmayas by bor hos Maiti Nepal, en organisation som kämpar mot barnsexhandel.
– Ambassadörerna lärde oss mycket om trafficking. Om hur människohandlare kom-mer till fattiga byar, precis som våran, och lurar föräld-rarna att sälja sina döttrar. Föräldrarna tror att flickorna ska få ett bra arbete utom-lands eller i huvudstaden Kathmandu och kunna skicka hem pengar, men istället blir döttrarna slavar på bordeller och tvingas göra dåliga saker.
   Phulmaya och hennes skolkompisar fick lära sig att omkring tolvtusen flickor försvinner på det här sättet från Nepal varje år, framförallt till grannlandet Indien. De allra flesta kommer aldrig hem igen.
– Det är så fruktansvärt och måste stoppas! När jag träffade ambassadörerna kände jag direkt att jag också ville bli en barnrättsambassadör som reser runt till skolor och kämpar för flickors rättigheter och mot slavhandeln i Nepal.
Men något hände som satte stopp för Phulmayas ambassadörsplaner.

Jordbvävningen
– Det var en lördag. Jag, mamma och en kompis satt och åt lunch när plötsligt allting började skaka. Glas och tallrikar krossades mot gol-vet. Skåp och hyllor rasade, TV:n föll… allt gick sönder. Jag fick panik och var säker på att vi skulle dö. Mamma skrek att vi måste ut, ut! Och vi hann precis komma ut innan hela huset rasade ihop. Det blev bara en stenhög kvar.
   – Det var overkligt. Alla grät och skrek. Vi kramades och försökte trösta varandra. Min familj hade tur, för alla klarade sig, men min kompis farfar hann inte ut innan huset rasade över honom. Han dog. Väldigt många i Nepal dog under jordbävningen.
Phulmaya och hennes gran-nar tvingades att sova ute på vägen den första tiden efter jordbävningen.
   – Vi var femton personer som låg tätt ihop på marken. Vi fick dela på dom filtar som fanns. Alla var ledsna och grät. Vissa sa att tigrar skulle komma när vi låg där, helt oskyddade. Jag var så rädd.

Skolan förstörd
Phulmayas skola var också förstörd. Väggarna hade rasat och bänkar, böcker, datorer och allt annat skolmaterial var begravt under rasmassorna.
– Jag var rädd att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka till skolan.
   Den första tiden hade alla i byn svårt att få tillräckligt med mat eftersom förråden och fälten var begravda under sten- och lermassorna.
– Vi var hungriga och tvungna att röja upp. Vi byggde ett litet skjul av plåt och plast där vi fortfarande bor. Det funkar men jag gillar det inget vidare. Det är trångt och jag får ligga på golvet. Nu när det är regnperiod regnar det lätt in och allt blir blött och fuktigt. Jag längtar tills vårt nya hus är färdigt.
   Samtidigt som Phulmayas familj och alla andra röjde upp i sina förstörda hus, käm-pade man också med att för-söka få ordning på byns skola. Efter en månads hårt arbete kunde eleverna äntligen kom-ma tillbaka. – Det kändes så skönt att träffa alla kompisar och börja lära sig saker igen. Innan jordbävningen var vår skola väldigt fin, men det är den inte längre. Det saknas ytter-väggar, böcker och mycket annat. Men det känns ändå bra att vara tillbaka.