Victory och hennes tjejkompisar är förväntansfulla. En efter en ropas de upp och får ta emot diplomet som bevisar att de nu är barnrättsambassadörer som kämpar för tjejers rättigheter. Äntligen är det hennes tur:
– Victory!
Stolt tar hon emot diplomet av chefen för områdets socialkontor.
– Du heter Victory, och det betyder ju ”seger”. Jag vill att du ska vinna många segrar när det gäller att förändra livet för barn, säger han.

Misshandlad hemma
Victory vet att livet måste förändras för många fattiga barn i Ghana. Speciellt för flickor.
– Min familj är väldigt fattig. Så länge jag kan minnas har jag varit tvungen att arbeta för att hjälpa till, säger Victory.
Redan när hon bara var ett par år började hon hjälpa sin mamma att sälja flodmusslor på marknaden och att ta hand om hushållsarbetet tillsammans med sina systrar. De diskade, städade och lagade mat.
  – Min pappa har aldrig älskat mig. Men han har ofta slagit mig. Jag har ärr på hela kroppen. Mina syskon också. Jag glömmer aldrig när jag var tolv år och pappa kom hem sent en kväll. Han väckte mig och sa att jag skulle värma soppa åt honom. Jag var yrvaken och lite klumpig så jag råkade spilla lite på honom. Då blev han vansinnig. Han slog mig så hårt att jag kände att jag lika gärna kunde dö. Han skrek: ”Glöm inte att det finns barn som ligger på kyrkogården! Vill du göra dom sällskap?”

Blir barnarbetare
När Victory fyllde fjorton år blev livet ännu tuffare. Hennes pappa vägrade att betala för hennes utbildning, trots att han hade lovat att göra det. 
– Jag började lasta musselskal på lastbilar för att familjen skulle överleva och för att jag skulle kunna fortsätta att gå i skolan. Varje lass väger 30 kilo och man bär det på huvudet. Det var väldigt tungt. Jag var ju mycket mindre då. Jag blev ofta sjuk, fick feber och värk i hela kroppen av utmattning. Så småningom blev jag tvungen att även börja arbeta som diskare på en restaurang på helgerna och under skolloven. Så ser mitt liv ut fortfarande, och de dagar när jag bär musselskal går jag inte till skolan överhuvudtaget.

Flickors rättigheter
Det var när Victory tvingades arbeta så hårt som hon började tänka mycket på att tjejer och killar inte behandlas på samma sätt. 
– Det är vi flickor som gör allt i hemmet. Killarna spelar fotboll och leker med sina kompisar och har gott om tid och ork att göra sina läxor. Vi tjejer måste hjälpa till att dra in pengar till familjen och se till att alla överlever. Vi missar massor av tid i skolan. Vissa familjer väljer att inte skicka sina döttrar till skolan alls. Dom tycker att det enda vi egentligen klarar av är hårt arbete och att stanna hemma. Att det är vår uppgift i livet. 
Det som Victory tycker är allra värst är att flickor i fattiga familjer lever väldigt farligt.
– Ibland blir flickor utkastade från hemmet och tvingas klara sig själva. När det händer blir dom lätta att utnyttja. I utbyte mot mat, någonstans att sova eller mot pengar hamnar tjejerna i barnsexhandel. Killar skulle aldrig bli utkastade från hemmet på det sättet. I andra fall blir våra föräldrar lurade. Folk kommer förbi och säger att dom kan erbjuda dottern i familjen arbete som hemhjälp, affärsbiträde eller servitris i någon stad. Föräldrarna får lite pengar och blir lovade pengar från flickornas kommande lön. Men det blir inga mer pengar. Istället hamnar flickorna i barnsexhandel.

Blir ambassadör
Ända sedan Victory började bära musselskal till lastbilarna har hon velat göra något åt att tjejer behandlas så mycket sämre än killar. 
– Jag tycker det är otroligt dumt och orättvist. Vi är lika mycket värda! Jag har hela tiden velat kämpa för att vi tjejer ska få det bättre men inte vetat hur jag ska göra. Men så blev jag och andra tjejer här i Ada tillfrågade av World’s Children’s Prize om vi ville gå en utbildning i tre dagar om barnets rättigheter och bli ambassadörer som kämpar för att flickor ska få det bättre. Jag kände ”äntligen”, och tackade ja direkt!
På kursen fick Victory lära sig om barnets rättigheter, flickors lika rättigheter, barnsexhandel och om World’s Children’s Prize-programmet.
– Det var första gången någonsin som jag hamnade i en situation där man pratade om flickors rättigheter. Det var också första gången någon varit intresserad av att höra våra berättelser. 

Sprida kunskap
På utbildningens sista dag fick Victory och hennes kompisar diplomet som är beviset på att de nu är barnrättsambassadörer som kämpar för flickors rättigheter.
– Jag var jättestolt! Från den dagen arbetar jag och mina ambassadörskompisar på olika sätt för att tjejer ska respekteras och få en bättre framtid. Först och främst utbildar vi tjejer i deras rättigheter och hjälper dom att starta barnrättsklubbar. Flickorna i klubbarna tränar i sin tur upp andra tjejer. Men lika viktigt är att vi under-visar lärare och rektorer om flickors rättigheter, barnsexhandel och om hur man använder Globen och World’s Children’s Prize i klassrummet. 
– Vi pratar jättemycket om att tjejer och killar har samma människovärde och ska behandlas på samma sätt. Att det är en självklarhet att killar och tjejer borde dela lika på allt arbete, så att vi tjejer inte tvingades vara borta från skolan så mycket och ha mer tid och kraft att orka göra våra läxor ordentligt. 
– Genom att informera och sprida kunskap tror jag faktiskt att flickors rättigheter kommer att respekteras i framtiden! 

Diplom
”Sista dagen på utbildningen fick jag ett diplom som visade att jag var färdig WCP-ambassadör för tjejers rättigheter. Jag var så stolt! Det kändes viktigt! Jag har satt upp det på min vägg.”

Ambassadörsutbildning 
”Jag lärde mig massor av saker om barnets rättigheter, speciellt om flickors rättigheter och barnsexhandel. Det kändes som om jag blev starkare tillsammans med dom andra tjejerna.” 

Bor: I Ada vid Voltafloden.
Älskar: Att dansa.
Hatar: När barn behandlas illa.
Bästa som hänt: Att få börja skolan.
Värsta som hänt: Att pappa miss­handlade mig.
Vill bli: TV-reporter. 
Dröm: Att starta en förskola för fattiga barn där de får mat och kärlek. 

”Jag sopar först gården, hämtar vatten vid floden, diskar och slänger skräp. Sedan hämtar jag och mina systrar upp musslor från floden. Därefter tvättar jag mig och äter frukost innan jag går till skolan som börjar klockan åtta.”

”På tisdagar och fredagar turas jag och mina systrar om att hjälpa mamma att sälja musslor på marknaden. Mina marknads­dagar hinner jag oftast inte med någon skola.” 

”Jag lastar musselskal från floden på lastbilarna två gånger i veckan. Chaufförerna annon­serar dagen innan och dom dagarna blir det ingen skola för mig och många av tjejerna här. Varje lass man bär på huvudet väger ungefär 30 kilo, och jag får 10 cedis (30 kronor) för en dags arbete.” 

”Så fort jag har tid försöker jag läsa i min Globen-tidning. Jag tycker att den är riktigt bra. Den lär mig massor om mina rättigheter och om hur barn har det runt om i världen. Jag känner ofta igen mig. Till exempel i berättelserna från Nepal där det också är tjejerna som måste arbeta hårt, precis som jag. Det gör mig ledsen för det är orättvist! Berättelserna i Globen övertygar mig om att vilja kämpa för flickors rättigheter.” 

Global Vote-halsband
De flätade gröngula banden som ambassadörerna bär runt halsen kallas Kpa Na Lo.
– Valarbetare från dom olika partierna använder ofta sådana band inför politiska val. Då är banden färgade i partiernas olika färger. Som barnrättsambassadörer valde vi gult och grönt nu inför Global Vote, för att vi tycker det är snyggt, berättar Victory.

Fem gånger Victory visar kläderna i sin garderob
Alla fem tjejerna är Victory och från vänster till höger är hon klädd som: barnrättsambassadör, marknadsförsäljare, skolelev, musselbärare och som kyrkobesökare i sin fina söndagsklänning.
– Min skoluniform är helt klart mina favoritkläder. Den är ett bevis på att jag går i skolan, och så tycker jag att jag ser bra ut i den, säger Victory.

Utbilda rektor och lärare 
”Jag lär även ut om barnets rättigheter, flickors rättigheter och om barnsexhandel till lärare och rektorer. Tanken är att det som vi lär ut, lär dom sedan vidare till sina elever när dom deltar i World’s Children’s Prize-programmet. I vanliga fall är det aldrig så att barn undervisar vuxna här. Aldrig! Men dom lyssnar faktiskt och tar oss på allvar.”
Här utbildas lärare på Presby Junior High School.

Barnrättsradio
”Jag lyssnar ofta på ett nyhetsprogram för barn som heter Kids News på Radio Ada. Jag har länge velat vara med och prata om flickors rättigheter i programmet men jag har inte vågat. Men efter ambassadörsutbildningen har jag fått mer mod och självförtroende, så i lördags vågade jag vara med för första gången. Jag pratade om flickors rättigheter, barnsexhandel och World’s Children’s Prize. Jag var så nervös, men jag kände att jag hade viktiga saker att säga, så jag gjorde det ändå. Jag längtar redan efter nästa sändning!”

Barnrättsklubbarna
”Vi ambassadörer hjälper tjejer att starta barnrättsklubbar. Vi undervisar i barnets och speciellt flickors rättigheter, barnsexhandel och WCP-programmet. Klubbarna är jätteviktiga för där lär sig flickor om sina rättigheter, så att dom vet vad dom ska kämpa för. Sedan sprider klubbarna sin kunskap vidare till flickor runt om på olika skolor. I klubbarna tänker vi också försöka hjälpa den medlem som behöver extra hjälp genom att virka dukar och babykläder som vi ska sälja på marknaden. Pengarna kommer tillhöra klubben, men ges till den som behöver hjälp just då.”
Här bildas en tjejklubb på Methodist Basic School.

Senaste nytt!
Radiostationen där Victory pratar om flickors rättigheter har en gonggong som symbol. Förr i tiden vandrade så kallade ”Town Cryers” mellan byarna i Ghana och berättade om de senaste nyheterna. För att så många som möjligt skulle få höra slog de i en gonggong för att samla alla. Nu förmedlas senaste nytt och information om flickors rättigheter, barnsexhandel och World’s Children’s Prize med hjälp av radio i Victorys område.