Hem > Gå till kursen > Rätt till utbildning > Ljudberättelse: Från skola till tjuvjakt
Kursinnehåll

Ljudberättelse: Från skola till tjuvjakt

Använd gärna hörlurar för bästa upplevelse. Medan du lyssnar på Paulos historia, fundera över om några delar av hans liv – hans känslor och upplevelser – påminner dig om ditt eget liv eller någon du känner. Har något liknande hänt dig eller någon nära dig? Var uppmärksam!

Varning: Detta material innehåller beskrivningar av våld. Ta hand om dig!

Paulo från Moçambique hoppade av skolan när han var 13 för att bli tjuvjägare och skjuta vilda djur. Nu vill han sluta!

Ladda ner ljudfilen till din enhet.

Luis är tolv år gammal och bor i en by nära Limpopo National Park i Moçambique. "Många killar i byn som är i min ålder går inte i skolan. I stället blir de tjuvjägare. De begår brott när de dödar vilda djur bara för att tjäna pengar."

"Jag tycker att de här pojkarnas rättigheter kränks när deras föräldrar säger att dom ska skjuta djur i stället för att gå i skolan", fortsätter Luis. "Det är faktiskt väldigt farligt. Dom kan bli skjutna eller tagna av parkvakter och hamna i fängelse.

Luis säger att många barn, särskilt de som inte går i skolan, inte förstår hur viktigt det är att skydda de vilda djuren och naturen. "En dag kommer alla noshörningar att vara borta, och tjuvjägarna kommer inte att kunna tjäna några pengar på att jaga längre", säger Luis. "Vi behöver sprida den kunskapen till alla."

Från skola till brott

En av pojkarna Luis pratar om är Paulo. Han hoppade av skolan tidigt och började jaga, för att hjälpa sin familj att överleva. "Jag slutade skolan när jag var 13 och började jaga på heltid. Det kändes så meningslöst att fortsätta i skolan eftersom det ändå inte finns några jobb där vi bor", säger Paulo. “"Men jag har fått nog nu. Många människor blir dödade, både tjuvjägare och parkvakter. Tjuvjakten måste stoppas."

Paulo säger att hans folk alltid har jagat för att överleva. Det är ett sätt att leva; de är jägare helt enkelt. "Jag tror att det är därför många av oss fortsätter att jaga även om det är olagligt nu", fortsätter han. "Så är det för mig. Både min pappa och min farfar är jägare. Jag gör bara samma sak som dom gör."

"Jag har jagat med mina hundar i nationalparken sedan jag var 10 år. Det är vårt traditionella sätt att jaga. Jag går upp tidigt, tar mina elva hundar och ger mig ut med mina vänner. Vi jagar antilop och andra, mindre djur, samtidigt som vi håller utkik efter vakterna som skyddar parken."

"Jag glömmer aldrig en tidig morgon när jag var 14", säger Paulo. "Vi hade spårat en antilop, och jag skickade hundarna efter den. Plötsligt blev dom omringade av parkvakter och jag gömde mig i buskarna”.

"Vakterna sköt och dödade tre av mina hundar för att skydda antilopen. Jag sprang därifrån så fort jag kunde. Senare, när jag smög tillbaka, såg jag att även dom hundar som hade överlevt var skadeskjutna, med gummikulor. Men det är långt ifrån enda gången vakterna upptäckte oss i nationalparken. En gång grep dom min kompis och han fick sitta tio månader i fängelse."

"Men jakt handlar inte bara om tradition", säger Paulo.

"Många jagar för pengarnas skull på grund av arbetslösheten här. Min pappa och hans vänner jagar också i parken, men dom skjuter noshörningar. Dom är ute efter deras horn som kan säljas för mycket pengar. Men nu för tiden måste de ta sig över gränsen, till Sydafrika, för noshörningarna här i Moçambique är nästan helt utrotade, säger Paulo. “"Alla fina hus och bilar i vår by har folk tjänat ihop på att döda noshörningar. Föräldrar säger till sina barn att det är enda sättet, om dom inte vill fortsätta att leva i fattigdom".

"När mina hundar sköts av parkvakterna blev jag arg och ledsen", fortsätter Paulo. "På dom som klarade sig fick jag gräva ut gummikulorna ur kropparna... det var hemskt. Men nu förstår jag att parkvakterna bara gjorde sitt jobb – och att dom gjorde det bra också. Dom ville bara skydda de vilda djuren och få mig att sluta med tjuvjakten".

Tidigare var planen att Paulo också skulle åka till Sydafrika och jaga noshörningar med sin pappa. “Men jag har ändrat mig. Min pappa också, för han är rädd att jag ska bli dödad eller hamna i fängelse. Det är verkligen farligt."

Paulo säger att parkvakterna har ökat säkerheten, och många människor från hans by har blivit dödade. "Många vakter har också dött. Det är som ett krig. Det känns fel; tjuvjakt är ett brott och det måste få ett slut".

Paulo, som nu är 16 år, säger att han inte vill vara tjuvjägare längre. "Jag har lärt mig att vi måste skydda de vilda djuren", säger Paulo bestämt. "Annars kommer dom att bli utrotade, som noshörningarna har blivit här i Moçambique. Nu tycker jag att folk som gör det rätta är coola, precis som parkvakterna. Jag vill vara som dom, och inte en tjuvjägare."

”Parkvakterna gör ett väldigt viktigt arbete,” säger Paulo. ”Men", fortsätter han, ”jag oroar mig för att jag inte skulle kunna få ett sånt jobb, eftersom jag hoppade av skolan så tidigt. Min högsta önskan är att återvända till skolan och göra något vettigt med mitt liv."