Davids mamma och pappa var alkoholister, och när han var liten blev han lämnad ensam hela dagarna. Han fick flytta till en fosterfamilj och i tonåren började han kämpa för barn med liknande bakgrund.

”Jag bodde med min mamma och pappa när jag var liten. Dom lämnade mig ofta ensam i lägenheten när dom gick ut för att dricka sprit. Ibland var jag ensam hela dagarna. Eftersom jag var inlåst kunde jag inte ta mig därifrån. Det fanns aldrig tillräckligt med mat, bara typ chips, kex och kanske lite bröd. Jag hade inga kompisar och gick ofta och la mig ensam. Det var jobbigt eftersom jag var mörkrädd.

När jag var sju år beslutade man att jag skulle flytta till en fosterfamilj. Även om allt är dåligt hemma, vill man ju på något sätt ändå vara med sin mamma och pappa, så jag oroade mig jättemycket.  Skulle den nya familjen vara snäll mot mig och tycka om mig? Men så fort jag kom dit kände jag mig trygg. Dom kramade mig och hälsade mig välkommen. Väldigt snabbt kändes det som min egen familj.  Och i skolan fick jag kompisar.

David blev aktiv i projektet ”Barnens röst”. Ett projekt där barn som har tagits om hand av samhället kan träffas och berätta om vad dom har varit med om, och stötta varandra. 
– Jag fick en fantastisk ny familj och det går bra för mig. Men jag vet att alla barn som tas om hand av samhället inte har haft samma tur, och jag ville kämpa för deras rättigheter
David gick också med i barnfullmäktige där han bor.
­– Tillsammans med ledamöter från dom vuxnas kommun­fullmäktige, besökte jag till exempel barnhem för att kolla att barn som hamnat där har det bra. Min dröm är att alla barn som tas om hand av samhället ska få leva bra liv, och ha sina rättigheter precis som alla andra barn."