När Emelda var sex år blev hennes pappa skjuten till döds av rånare. Bara några månader senare dog hennes mamma i malaria.     – Allt var förstört. Jag trodde inte att något skulle bli bra igen. Jag var livrädd för att jag skulle bli ensam och hamna på gatan.

– Men trots allt det hemska som hände hade jag en otrolig tur.    Emeldas mormor och morbrors familj tog emot henne med öppna armar. Hon fick någonstans att bo, mat, kläder och en möjlighet att få gå i skolan.    – Framförallt fick jag en familj som älskar mig. Dom kramade mig och sa att jag tillhörde deras familj. Emelda startade till och med en egen skola hemma i huset, för barn som annars inte skulle ha en chans att få gå i skolan. Hon lärde dem att läsa, skriva och räkna.   

 – Att gå i skolan är något av det viktigaste som finns. Då har man större chans att få ett arbete senare i livet och då kan man ta hand om sin familj bättre. Jag hatar verkligen att se fattiga barn som inte får gå i skolan och som aldrig får någon chans i livet. Ofta har dom förlorat sina föräldrar och hamnar på gatan eftersom det inte finns någon som tar hand om dom. Där tvingas barnen leta efter mat i soporna och dricka smutsigt vatten för att överleva. Många blir tvungna att arbeta. Det är så grymt orättvist! säger Emelda.