Mamma och pappa slog Evariste och hans småbröder Selmani och Eric. Därför rymde de hemifrån och levde på gatan. Evariste och Selmani har med hjälp från FVS Amade kunnat återvända hem och bor nu hos sin mormor. De går i skolan och spelar fotboll när de vill. Men lillebror Eric lever fortfarande på gatan ...
Vi hade sovit på soptippen vid marknaden i stan. Vi gick upp tidigt för att leta efter ved som vi kunde sälja till dem som gör kol. Men min lillebror Selmani ville inte göra det. Han försvann in till stan istället. Jag gick ensam på marknaden och letade. Vår minsta lillebror Eric var inte heller med. Han hade sovit på en annan plats. När jag kom tillbaka till soptippen var Selmani inte där. Jag fick höra att polisen varit där och letat efter gatubarn.
Den natten bad jag länge till Gud för att Selmani skulle komma tillbaka. Vi sover alltid tillsammans, även om vi gör olika saker på dagen. Han var borta i fyra dagar. Jag letade överallt och frågade, men ingen hade sett honom. Jag bad på nätterna att inget otäckt hänt honom. Jag träffade Eric, men han ville inte hjälpa till att leta.
Fick hjälp
Så en dag när jag gick förbi fängelset hörde jag någon som ropade mitt namn– Eva, Eva!
Det var Selmani. Han satt i en bil med några vuxna. Jag blev så glad att se honom.
– Vi är från en organisation som heter FVS Amade. Vi har hjälpt din bror att komma ut från fängelset och ska ta med honom till vårt center för gatubarn, förklarade en av de vuxna. Vill du också följa med?
Det ville jag och vi fick stanna hos FVS i tio dagar. De gav oss mat, tofflor och nya kläder. En dag sa de att vi skulle få komma hem till mormor och bo hos henne. Det kändes bra. Jag har alltid haft det bra hos henne. Vi måste hjälpa till hemma med en del saker, men vi får spela fotboll och gå i skolan.
Svårt liv på gatan
Att leva på gatan var tufft. Jag har suttit i fängelse fyra gånger. Vi brukade stjäla klockor och telefoner. För pengarna köpte vi lite mat och lim som vi sniffade. Polisen fångade oss för att de inte vill ha gatubarn på gatorna. De brukade låta mig sitta i fängelse i tre–fyra dagar innan de släppte ut mig.Ibland fångade ungdomar från regeringens milis oss. De var drogpåverkade och slog oss och ville stjäla våra saker. De kunde också låsa in oss ett par dagar.
Första gången jag bodde på gatan blev mamma och pappa jättearga när jag kom hem igen. Jag hade följt med några andra barn och stannat med dem. Pappa stoppade in mig i en säck och slog och sparkade mig.
Mamma tvingade oss att göra massa arbete hemma. När vi inte gjorde det slog hon oss. En gång band hon fast mig, men Selmani skar loss mig med en kniv.
Därför flydde vi hemifrån och kom inte tillbaka mer. Eric rymde redan när han var två år. Nu är det bättre när vi bor hos mormor. Hon slår oss inte.
Alla på bollen
Evariste, lillebror Selmani och deras kompisar spelar fotboll så ofta de kan. Bollen är gjord av ihoprullade tygstycken. Några regler eller lag finns inte. Alla jagar bollen och skjuter och
passar så mycket de kan. Åker bollen utför kanten gäller det att snabbt fånga den. Annars
är den förlorad för alltid, ner i
ravinen.
Jakten på lillebror
Evariste längtar efter att hans yngsta lillebror Eric ska komma och bo med honom hos mormor. Eric brukar vara någonstans på marknaden. En gång hittade de honom, men han försvann igen.I bland efter skolan åker Evariste och Selmani in till centrum i huvudstaden Bujumbura och letar efter sin lillebror Eric. De får hjälp av FVS Amade.
Evariste och Selmani vet ungefär var Eric brukar sova och vara på dagarna. De vet också vilka andra gatubarn som känner honom.
Något fotografi har de inte, men Selmani är väldigt lik Eric, så flera på marknaden förstår vem det är de letar efter. Många säger sig veta var de har sett Eric.
– Han var här tidigare idag. Kolla på den asiatiska marknaden, säger en kvinna.
En flicka som Evariste känner säger att hon inte sett Eric på flera dagar. Två pojkar känner igen Evariste och Selmani. De frågar vad de gör där i skoluniform.
– Vi bor hos vår mormor och har börjat i skolan. Det är bra, säger Evariste.
Evariste och Selmani har aldrig tidigare gått i skolan. Fast Selmani är två år yngre än Evariste går de i samma klass, första klass. De går i skolan på förmiddagen. På eftermiddagen går de äldre barnen i skolan.
Letar efter lillebror...
Hittades och försvann
Ibland går de runt i flera timmar på marknaden. Ibland åker de hem efter bara en stund. FVS Amade vill inte att Evariste och Selmani ska känna att de vill tillbaka till sina gamla vänner. Fast det händer också att några av gatubarnen som de träffar kommer till FVS Amade senare. De förstår att de kan få hjälp. Kanske få börja i skolan.En dag får Evariste och Selmani höra att en person från FVS Amade hittat Eric. Hon kände igen honom för att han såg ut som Selmani. Eric följde med till FVS Amade, men han stannade bara i fem dagar. Han träffade Evariste och Selmani, men sen försvann han.
– Han är starkt beroende av droger. Hittar vi honom igen behöver vi vänja honom av från drogerna, säger en socialarbetare på FVS Amade.
Ta reda på mer
Långgatan 13, 647 30, Mariefred
Telefon: 0159-129 00 • epost: info@worldschildrensprize.org
Plusgiro: 90 01 86-8 • Bankgiro: 900-1868
© 2020 World’s Children’s Prize Foundation. All rights reserved. WORLD'S CHILDREN'S PRIZE®, the Foundation's logo, WORLD'S CHILDREN'S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD®, WORLD'S CHILDREN'S PARLIAMENT®, WORLD'S CHILDREN'S OMBUDSMAN®, WORLD'S CHILDREN'S PRESS CONFERENCE® och YOU ME EQUAL RIGHTS are service marks of the Foundation.
