På en tegelfabrik i norra Indien hålls 27 familjer som slavar. Små barn gör tusentals tegelstenar varje dag, 16 timmar om dygnet under brännande sol. Men just idag är himlen svart och regnet vräker ner. Kailash kör in genom grindarna och stannar med skrikande bromsar. Han har kommit med sina aktivister för att befria barnslavarna.
När Kailash hoppar ur bilen är han beredd på våldsamt motstånd. Fabriken brukar bevakas av beväpnade vakter. Men inget händer, det är tomt och tyst. Någon har skvallrat för fabriksägaren och slavarbetarna har förts bort.
Till slut hittar Kailash barnen övergivna vid vägkanten en bit ifrån fabriken. De är klädda i trasor och täckta av smuts, sot och tegeldamm. De blir rädda när Kailash kommer men är för utmattade för att fly.
– Vi är här för att hjälpa er. Ni är fria nu, förklarar Kailash. Barnen tittar oförstående på honom. De vet inte vad frihet är. Men de går med på att sätta sig i bilarna mot löfte om mat och vatten. Alla utom en flicka som ligger på marken. Hon är svag och brännhet av feber och gråter och ropar: ”Mamma, hjälp mig!”
Flickan heter Gulabo och är 14 år. Hon föddes på tegelbruket och har arbetat här hela sitt liv. Åratal av att andats in tegeldammet har förstört hennes lungor. Hon dör bara några timmar senare.
Utbildning saknas
När Gulabos pappa kommer för att hämta sin dotters kropp för att begrava henne säger han:
– Om jag hade fått lära mej läsa och skriva skulle vi aldrig ha blivit slavar och jag hade inte förlorat min flicka. Han förklarar för Kailash att han lurats av en slavägare att lämna sitt tumavtryck på ett kontrakt som han inte kunde läsa. Så blev hans familj fast i 17 års slaveri. Pappans ord får Kailash att inse att utbildning är nyckeln till att utrota slaveri och fattigdom. Men att barnarbete är fel tyckte han redan som liten.

Kailash börjar skolan
Kailash var både glad och nervös när han skulle börja skolan, stolt över sin nya skoluniform och väska. Han såg en pojke i sin egen ålder sitta på trappan utanför skolan. Bredvid honom satt en man, kanske pojkens pappa, med en skoputsarlåda. Båda var barfota och klädda i dammiga, smutsiga kläder.
Senare på dagen frågade Kailash sin lärare:
– Varför sitter vi här i klassrummet men den där pojken sitter utanför och arbetar?
Läraren blev förvånad och sa:
– Dom är fattiga och det är normalt att såna pojkar arbetar.
För första gången upptäckte Kailash att barn kunde leva helt olika liv. Hans egen familj var varken rik eller fattig. De levde ett bra liv, utan överflöd.
Varje dag på väg till skolan såg Kailash pojken utanför skolan. En dag samlade han mod och gick fram till pappan.
– Varför får inte din son gå i skolan?
Pappan såg lika förvånad ut som läraren.
– Ingen har nånsin frågat mig det förut. Det har jag aldrig tänkt på. Min pappa jobbade när han var pojke, jag också och nu min son. Vi är födda till att arbeta.
Det kändes orättvist, men vad kunde Kailash göra åt saken? Han var bara sex år.
Kompisarna försvinner
När Kailash var tolv år tvingades flera av hans skolkamrater sluta skolan. De hade inte råd att betala både skolavgiften och köpa skolböcker. Kailash gick runt på stan och frågade efter begagnade böcker. På en enda dag fick han ihop 2 000 skolböcker. Han startade en bokbank för fattiga barn och samlade in pengar genom att sälja te, putsa skor och ordna fester tillsammans med några kompisar.
Kailash blev upprörd över orättvisor. Mest hatade han Indiens uråldriga ”kastsystem”. Enligt det tillhör alla automatiskt sin familjs ”kast” när de föds, en grupp som har högre eller lägre värde i samhället. Ditt liv styrs av regler om vad din ”kast” får jobba med och vem ni får gifta sig med. Kastsystemet är förbjudet i Indien sedan länge, men det lever fortfarande kvar.

Det finns människor som inte har någon ”kast”. De ”kastlösa” är oftast mycket fattiga, har slitsamma jobb och behandlas sämre än andra. Folk med gammalmodiga idéer säger att de ”kastlösa” är ”orörbara”. Kailashs egen mamma hade bara slagit honom en enda gång, när han var fem och tog emot en brödbit från ett ”kastlöst” barn. Han fick inte äta något som ”de orörbara” hade rört vid!
Fest för Gandhi
När han var 15 år ville Kailash ordna fest på hundraårsdagen av frihetskämpen Mahatma Gandhis födelse. Gandhi hatade också kastsystemet och drömde om ett Indien där alla behandlades lika. Kailash bjöd en grupp höga ledare på en middag där maten skulle lagas av ”de orörbara”. Alla skulle sitta tillsammans och äta som en symbol för vänskap och rättvisa.
Några tackade faktiskt ja, men sen kom ingen till festen. Dessutom bestämde ledarna att Kailashs familj skulle frysas ut för att han hade ätit ”de orörbaras” mat. Kailash blev arg.
– Ni kan inte straffa min familj för något som bara jag har gjort, sa han, och bestämde sig för att ge upp sitt efternamn. Kailashs familj blev ledsna men från den dagen kallade han sig Satyarthi, som betyder ”Sanningssökaren”.
Hoppade av jobbet
För Kailashs mamma var det självklart att han som var duktig i skolan skulle bli antingen ingenjör eller läkare, och ta hand om familjen. Kailash tog också ingenjörsexamen, men efter bara ett år hoppade han av sitt välbetalda jobb. Han ville använda all sin tid åt att hjälpa fattiga barn till ett bättre liv.
– Min mamma grät i flera år, sa Kailash senare. Men man måste följa sitt hjärta.
Då, för över 30 år sedan, var det nästan ingen i Indien som brydde sig om barns rättigheter. Barnarbete var förbjudet, men ingen följde lagen. En del tyckte att Kailash hade fel och sa:
– Hur ska fattiga familjer överleva om inte barnen får jobba? Är det bättre att dom svälter ihjäl?
Men Kailash visste att de flesta barnarbetare bara tjänade några kronor i veckan och det kunde varken de eller deras familjer överleva på. Dessutom var miljontals vuxna arbetslösa, för att arbetsgivaren hellre utnyttjade barn som var billiga i drift och inte klagade.
Börjar befria barn
När Kailash började resa runt i Indien fick han en chock. Situationen för barn var ännu värre än han hade trott. Barn köptes och såldes som handelsvaror och hölls som slavar på fabriker och i stenbrott, ofta hundratals mil från sina familjer. En del hade sålts av sina egna föräldrar. Andra lurades att de skulle få gå i skolan, eller kidnappades. En liten slavflicka frågade Kailash:
– Vad kostar en mjölkko?
– Mellan sex- och elvatusen kronor, svarade Kailash.
– Själv såldes jag för knappt 600 kronor, sa flickan.
Kailash skrev ner barnens berättelser och gav ut en egen tidning. Han höll tal och var med i debatter för att påverka både makthavare och vanliga människor. Samtidigt genomförde han sina första räddningsaktioner för att befria arbetande barn. Det kunde verka hopplöst att rädda tio eller hundra barn, när miljoner fortfarande hölls fångna.
– Men om vi bara kan rädda ett enda barns liv är det värt det, sa Kailash. I början tog han sig in i fabriker och stenbrott utan hjälp från polisen eller stöd från vanligt folk. Det var mycket farligt, men han fick snabbt många medhjälpare som inspirerades av hans kamp.
Farligt uppdrag
I en av sina första räder slogs Kailash och hans aktivister blodiga av vakterna, men de lyckades ändå rädda 153 personer. Kailash och hans medhjälpare fortsatte att rädda barn samtidigt som de blev beskjutna och svårt misshandlade. Kailash blev slagen i huvudet och på kroppen, med knytnävar och träpåkar. En dag, vid en räd mot ett stenbrott, slog en vakt ihjäl en av hans närmaste medarbetare.
Kailash gick till domstol och krävde att få tillstånd att rädda barnen och hjälp av polisen. Utan tillstånd kunde vakterna fortsätta misshandla aktivisterna med lagen på sin sida, för att Kailash gick in på privat mark. Många poliser och till och med domare fick betalt av slavdrivarna för att inte hjälpa Kailash. Men till slut fick han igenom sina krav. Nu kunde han genomföra ännu fler räder och fick stor uppmärksamhet i tidningar och TV. Maffian och politikerna som tjänade pengar på barnarbete blev rädda och började hota Kailash i brev och på gatan. Någon försökte bränna ner hans hus och en morgon ringde telefonen och hans lilla dotter svarade.
– Hälsa din pappa att vi tänker döda honom, sa en röst i luren.
Kailash var rädd, särskilt för sin familjs skull.
– Men när slavägarna attackerar oss bevisar det ju att vi är på rätt väg. Det vore värre om ingen brydde sig, sa han till sin fru Sumeda, som höll med.

Marsch mot barnarbete
Efter nästan 20 års arbete hade Kailash och hans medarbetare befriat tiotusentals barn och skapat stora förändringar. Men det gick för långsamt för Kailash.
– Låt oss gå i Gandhis fotspår, sa han. Vi ska också göra revolution utan våld och marschera genom hela Indien med krav på rättvisa!
Den första marschen mot barnarbete, 1992, gick Kailash, tillsammans med före detta barnarbetare och aktivister. De gick 200 mil från den fattiga delstaten Bihar, där tiotusentals barn arbetade i mattindustrin, till maktens centrum i huvudstaden Delhi. Längs vägen stannade de i byar och städer och höll tal, sjöng och spelade musik. Hundratals, ibland tusentals människor följde dem en bit på vägen från sin hemby. På nätterna sov de hemma hos fattiga familjer.
Efter flera marscher genom Indien fick Kailash hela världen att vandra tillsammans med honom. Slutmålet var Genève i Schweiz, där den internationella arbetarorganisationen ILO har sitt högkvarter. I Global Marsch against Child Labour marscherade hundratusentals barn, föräldrar och aktivister i 103 länder sammanlagt 8 000 mil i sina hemländer. Kailash och en grupp befriade slavbarn kom fram till Genève samtidigt som en stor ILO-konferens startade. De bjöds in att tala och för första gången lyssnade hundratals världsledare på slavbarnens egna berättelser. Bara något år senare kom en ny internationell överenskommelse om att förbjuda och motarbeta de värsta formerna av barnarbete.

Med barnen
Efter över 30 år har Kailash befriat fler än 83 000 barn och tvingat fram nya lagar och regler i Indien och världen som skyddar barn, och ger barn bättre möjlighet till utbildning. Idag reser Kailash jorden runt och talar med presidenter, inför FN och med höga företagsledare. Men helst åker han till Bal Ashram, hemmet för befriade slavbarn, som han byggt tillsammans med sin fru Sumeda och andra aktivister.
– Jag får ny energi av att träffa barnen och lyssna på deras tankar och drömmar om framtiden, säger han. De är ärliga och fördomsfria och deras vänskap betyder mycket för mig. Brist på respekt för barn och barndomen är det värsta som finns, och den främsta orsaken till att minst 215 miljoner av världens barn fortfarande arbetar. Jag slutar inte förrän världen är fri från barnarbete och slaveri.
Foto: Kim Naylor
Långgatan 13, 647 30, Mariefred
Telefon: 0159-129 00 • epost: info@worldschildrensprize.org
Plusgiro: 90 01 86-8 • Bankgiro: 900-1868
© 2020 World’s Children’s Prize Foundation. All rights reserved. WORLD'S CHILDREN'S PRIZE®, the Foundation's logo, WORLD'S CHILDREN'S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD®, WORLD'S CHILDREN'S PARLIAMENT®, WORLD'S CHILDREN'S OMBUDSMAN®, WORLD'S CHILDREN'S PRESS CONFERENCE® och YOU ME EQUAL RIGHTS are service marks of the Foundation.

