Minh Tú växte upp medan det långa Vietnamkriget pågick. Först hade många i norra Vietnam kämpat i nära tio år mot Frankrike. Efter det delades landet i Nord­vietnam och Sydvietnam och det 20-åriga Vietnamkriget inleddes. USA hjälpte Sydvietnam under kriget, som vanns av nordvietnameserna.

Får bli nunna

Varannan vecka gick Minh Tús familj till ett buddhistiskt kloster, en pagoda, och bad. Minh Tú älskade att där var så fridfullt. Annars pratade alla bara om krig.

En dag sa Minh Tú till sina föräldrar att hon ville bli nunna.    
– Nej, det får du inte, sa hennes pappa.    
– Varför inte, jag tycker så mycket om att vara där, sa Minh Tú.    
– Du vet att man måste studera mycket för att bli nunna, sa mamma.    
– Ja, men jag tycker om att läsa, sa Minh Tú.

Hon fortsatte att tjata och studera mycket hemma. Till slut sa hennes föräldrar att hon måste sluta i skolan för att hon bara studerade hela tiden.
Minh Tú gav inte upp. Hon lånade böcker och fortsatte att läsa och studera hemma.
Då sa hennes mamma att hon skulle få börja i skolan igen.
– Din pappa och jag ville testa dig, om du verkligen menade allvar, sa mamma.

Minh Tú var så lycklig. Hon satsade allt på att bli nunna. Snart berättade hennes två småsystrar att de också ville bli nunnor.

De föräldralösa barnen

Kriget närmade sig nu Minh Tús hemstad Hué, som låg precis på gränsen mellan Nord- och Sydvietnam. När striderna om staden började den 31 januari 1968 anmälde Minh Tú, som nu var 21 år, sig som frivillig för att hjälpa de skadade och drabbade. Hon lärde sig om sjukvård och att prata med dem som förlorat sina familjer.

När slaget var över den 3 mars 1968 låg staden Huế i ruiner. Tiotusentals människor hade dödats och många barn hade förlorat sina föräldrar.

Året därpå klarade Minh Tú provet för att bli nunna. Hon placerades i en av stadens större pagodor i utkanten av staden. En av hennes första uppgifter var att hjälpa till att ta hand om de hundratals barn som bodde i pagodans barnhem och som förlorat sina föräldrar under striderna. Utanför pagodan fortsatte kriget i sex år till.

Nunnorna hjälpte till på stadens sjukhus och besökte människor i sönderbombade stadsdelar och byar. De gav dem mat, vatten och sjukvård. De hjälpte människor som flydde strider på annat håll. Många människor hade förlorat allt. Minh Tú bad varje dag för att kriget skulle ta slut. Hon ville inte se mer krig och elände.

Slut på kriget

När kriget tog slut 1975 enades landet. På åkrar och risfält låg många bomber och minor kvar. Många bönder och barn dödades eller blev svårt skadade i explosioner.

USA hade under kriget besprutat stora delar av landet med ett växtgift som kallades Agent Orange. Giftet gjorde många människor sjuka eller så dog de. Barn föddes med svåra funktionsvariationer till följd av giftet, även långt efter att kriget tagit slut.

För Minh Tú betydde krigsslutet att hon fick flytta. Huvudnunnan i hennes pagoda ville att Minh Tú skulle gå i hennes spår.
– Det är dags för dig att leda andra nunnor i en annan pagoda, sa huvudnunnan.
– Gärna, jag vill fortsätta det arbete som vi gjort här, sa Minh Tú.

Det var så Minh Tú kom till Duc Son-pagodan, söder om staden Huế. De första åren jobbade Minh Tú med nunnorna i Duc Son med att besöka fattiga människor i byarna runt omkring. Nunnorna gav byborna mat och mediciner. De hjälpte bönder som skadats i bombexplosioner på fälten och när den stora Parfymfloden svämmade över gav nunnorna stöd till dem som förlorade hem och skördar.

Minh Tú gick ofta hungrig eftersom hon gav nästan allt hon hade till andra som hon tyckte behövde mat och pengar mer än henne. Ryktet om hennes godhet och arbete med fattiga spred sig.

Barnhemmet öppnas

På den pagoda där Minh Tú levt tidigare stängdes barnhemmet. Vietnams regering sa att det inte behövdes något barnhem, rev det och byggde en skola.
Ute på landsbygden mötte Minh Tú fortfarande många föräldralösa barn. Ibland bad barnens släktingar henne att ta hand om barnen.
– Det går inte, vi har inte något att ge dom, svarade Minh Tú.

Men snart kände hon att hon inte längre kunde säga nej. Hon älskade barn och grät inombords när hon såg barn som inte fick mat, var tvungna att jobba eller inte gick i skolan.
– Vi måste öppna ett barnhem, sa hon till slut till de andra nunnorna i pagodan.
– Vi ska göra som min lärare i pagodan där jag var förut.

Vi ska ge de här barnen kärlek. Jag önskar att dom alla hade föräldrar, men nu har ddome inte det och vi ska göra vad vi kan för dom, sa Minh Tú.

Var dig själv

Duc Son-pagodan tog emot ett barn i taget. Ryktet spred sig snabbt och fler och fler barn levde i pagodan. Efter den stora översvämningen i Hué och byarna runt omkring var det 250 barn i pagodan. Idag lever 130 barn här. Det kom många människor som ville adoptera barnen, men Minh Tú sa nej.
  – Jag vill att barnen ska få trygghet och kärlek, ska få gå i skolan och en chans att gå på universitet. Dom ska lära sig att respektera varandra, leva i fred och vara sig själva utifrån sina hjärtan.

– Barnen är mina plantor, som jag ger sol och vatten varje dag, så att dom kan växa upp till träd som ger skugga och näring åt andra. Jag känner mig fortfarande som barn själv. Det är nog därför som jag älskar dom så mycket, säger Minh Tú.

Text: Erik Halkjaer
Photo: Jesper Klemedsson