Poonams pass började klockan fem i morse och hon börjar nästan bli lite uttråkad. Men så passerar något som fångar hennes intresse:
”Stopp! Stanna! Vart är ni på väg?”


Poonam hejdar en cykeltaxi som kommer åkande. I passagerarsätet sitter en äldre man med ung flicka bredvid sig. Mannen blir irriterad.

– Vem är du? Vad har du för rätt att stoppa mig? frågar han. 


Poonam har ingen uniform och ser ut som vilken tjej som helst, klädd i vitmönstrad sari och sandaler. Och det är det som är meningen, ingen ska kunna se att hon är gränsvakt. Poonam tar fram sitt id-kort där det står att hon arbetar för Maiti Nepal och förklarar:
 – Vi arbetar för att hindra flickor från att bli smugglade till Indien, så jag skulle vilja ställa några frågor till er. Hur känner ni varandra? Vart ska ni? 

Det visar sig att flickan är mannens brorsdotter och de ska hälsa på släktingar som bor i Indien. Mannen tar fram pappren som visar vilka de är och Poonam låter dem åka.

Räddar många


– Vi kollar alla flickor som passerar gränsen. Även om de reser tillsammans med kvinnor. Man känner lätt igen flickor som kommer från byarna, på deras kläder och sättet att prata. Vi frågar efter deras id-handlingar och vart de är på väg och så.


Poonam och en annan tjej, Sabita, står på var sin sida om vägen. De unga gränsvakterna jobbar alltid i par. Maiti har ett litet hus dit de tar folk som ska förhöras:

– Om vi känner oss osäkra på något fall försöker vi ringa deras släktingar. Och vi förhör mannen och flickan var för sig. Bara om deras svar stämmer överens låter vi dem passera.


Poonam har räddat flera flickor som varit på väg att bli smugglade:

– Vi tar med männen till polisen och flickan får följa med oss till Maitis center. Sen letar vi reda på hennes familj och skickar hem henne.



Lurad till Indien


För Poonam är det en slags hämnd varje gång hon lyckas sätta dit en flicksmugglare. Hon blev själv såld till en bordell i Indien när hon var 14 år.

– Min pappa dog när jag var fem år. Jag var tvungen att sluta skolan i nian, vår familj är fattig. Jag och min bästis började jobba som servitriser på en restaurang i huvudstaden Katmandu.


Det brukade komma en kille till restaurangen varje dag, och efter ett tag blev han och Poonam goda vänner.

– Det kändes som om Rudra var min bror. Jag litade verkligen på honom. En dag frågade han mig och min kompis om vi ville åka med till ett tempel nästa dag. Det låg uppe på ett berg, långt från Katmandu, och man kunde önska sig saker däruppe. Jag sa nej, men min kompis övertalade mig.


Poonams storasyster följde också med. De hade bestämt att de bara skulle åka över dagen, men när de kom dit var allting stängt så de var tvungna att övernatta på ett värdshus.

– Det var tre killar med oss: Rudra, Fistey och Bikash. Nästa dag sa Bikash att han hade en affär som han behövde köpa saker till i Indien. Vi vägrade men de tvingade oss. Så vi åkte till en stad i Indien där vi bodde några dagar.


Flickorna fördes vidare med tåg och taxi. Rudra sa att de skulle hälsa på hans syster. Nu började Poonam bli orolig. Hon ville hem, folk måste undra var hon var någonstans! Men Rudra, som hade varit så snäll mot henne i Nepal, visade upp en helt annan sida i Indien.



Såld som slav


– De tog oss med till ett hus och Rudra drog in oss i ett trångt rum. Det blev otroligt varmt där inne och jag frågade om vi kunde få gå ut, men han sa nej. Vi bad dem att de skulle ta oss tillbaka till Katmandu, och de lovade att vi snart skulle få komma hem. Men när vi försökte ta oss ut ur rummet stoppade de oss.


När Poonam försökte öppna fönstret för att få lite luft, fick hon syn på några flickor med läppstift som stod nedanför på gatan.

– Jag försökte ta mig ut, men då slog Rudra mig med ett bälte i huvudet så det blev ett jack. Mina kläder blev helt blodiga och min syster, som inte klarar av att se blod, bara grät och grät. Jag låg avsvimmad på golvet, men genom en dimma såg jag hur killarna tog fram pengar ur en plånbok och sa att de hade sålt oss. Vi sa att om de hade frågat oss hade vi kunnat ge dem pengar. Vi bad dem ta med oss tillbaka, men de bara hånade oss och sa att vi aldrig skulle kunna få ihop så mycket pengar.


När Poonam vaknade upp kom kvinnan som ägde bordellen in och sa att systrarna var sålda och måste börja arbeta genast. Sedan skilde hon Poonam och hennes syster från varandra.

– Jag fördes till ett annat hus. När jag vägrade att arbeta slog bordellägarinnan mig. Först över bröstkorgen med en sandal. Sen slog hon mig med en träslev. Vad kunde jag göra? Jag var helt hjälplös.

– Till den första kunden sa jag att jag aldrig hade gjort det här innan.
Jag bad honom att hjälpa mig att ta mig härifrån. Han sa att på lördagar var det väldigt mycket folk på bordellen och att han skulle hjälpa mig då. Han rörde mig inte. Men bordellägarinnan hörde när de pratade, så hon flyttade Poonam till en annan bordell. Och hon blev slagen igen.


Death threats

Hotad och räddad
 Livet på bordellen var som ett fängelse. Flickorna bodde i trånga små rum och fick aldrig gå ut.

– Vi var 30 flickor på bordellen, de flesta från Nepal, men de tillät oss inte att bli kompisar med varandra. En del tjejer pratade om att de ville rymma och gjorde upp planer, men alltid var det någon som skvallrade och så blev alla slagna. Bordellägarinnan hotade oss och sa att hon skulle begrava oss under huset om vi gjorde något dumt. Jag var rädd, men det som höll mig uppe var att jag hela tiden planerade att fly. Jag gjorde avtryck av portnyckeln i en tvål som jag gav till kunderna och bad dem göra kopior.


Till slut, efter fem månader, räddades Poonam. Det var Maiti i Mumbai som hade fått ett tips om att det fanns barn på bordellen och kontaktade polisen. 21 flickor räddades den gången. Poonam kom hem till Nepal igen och fick bo på Maitis center i Katmandu.
 – Jag var så lycklig!

Poonams hämnd




Poonam fick sin hämnd när hon lyckades få Rudra i fängelse. De andra flickorna som blivit räddade samtidigt hade också blivit sålda av honom. Tillsammans kunde de ge polisen information så att Rudra kunde gripas. Poonam återförenades med sin syster som hon inte sett på så länge. Hon hade lyckats fly och bodde också på Maitis center i Katmandu.

– 
När jag tänker på tiden i bordellen vill jag bara gråta. Det är som en mardröm. Hade jag vetat mer om handeln med flickor hade jag inte varit så lättlurad. Därför vill jag stanna på Maiti och försöka förhindra att andra tjejer råkar lika illa ut som jag. 



Maitis gränscenter

Maiti Nepal har center vid tre gränsstationer till Indien. Där arbetar Maitis personal tillsammans med polisen för att rädda flickor, som är på väg att bli smugglade över gränsen. Maiti utbildar flickor till att arbeta som gränsvakter. Många har själva blivit smugglade så de vet hur det går till och vad de ska leta efter. Många av flickorna arbetade i mattfabriker när de lurades iväg till Indien.

Det bor 30 flickor på centret. Det är hit som flickorna som blivit räddade vid gränsen kommer. Antingen skickas de hem till sina föräldrar eller så får de stanna i några månader. De lär sig allt om handeln med flickor, de lär sig läsa och skriva och sy kläder. Det är också hit som flickorna som räddats från bordeller i Indien kommer först. De får vård om de är sjuka och kan vila upp sig i en varm och trygg miljö innan de skickas vidare till Katmandu.

Text ©: Sofia Klemming

Foto: Tora Mårtens
/WCPF