Demokratin avskaffades
Rosi var bara sex år när Adolf Hitler och hans Nazistparti tog makten i Tyskland 1933. De avskaffade demokratiska rättigheter och förföljde, fängslade och dödade alla som inte passade in i deras drömsamhälle. Nazisterna trodde att de tillhörde en särskild sort, en "arisk ras" som var överlägsen alla andra ”raser”. Vissa grupper, framförallt judar och romer, sågs som ett hot mot den “ariska” rasen. Minst sex miljoner judar och hundratusentals romer dog i nazisternas försök att utrota hela folkgrupper. Men Nazi­tyskland var farligt för alla som inte tyckte och gjorde exakt som nazisterna bestämde.
Rosis föräldrar var kristna och tyckte att Hitlers rasistiska idéer gick tvärt emot allt de trodde på. De lyssnade i hemlighet på utländsk radio för att få reda på sanningen om vad som pågick. Men deras grannar, som också var kristna, var övertygade nazister. En av deras pojkar brukade leka med Rosis bror.
– Var försiktiga med vad ni säger när han är här, sa föräldrarna till Rosi och hennes bröder. Om pojken skvallrade hemma om att de inte tyckte om Hitler kunde de hamna i fångläger.
Nazisterna förbjöd alla politiska partier och brände böcker de inte gillade. De förbjöd alla barn- och ungdomsorganisationer och startade Hitlerjugend (Hitlers unga). När Rosi och hennes vänner bröt mot reglerna och träffades i katolska kyrkans lokaler samlades Hitler Jugend-pojkar utanför. De skrek slagord och misshandlade Rosi och de andra ungdomarna när de kom ut. Rosi var arg och ville protestera mot nazisterna men en ung präst avrådde henne: Det var för farligt.

Ett svårt val
Vid krigsslutet 1945 återvände Rosi och hennes föräldrar till Bonn, där 90 procent av byggnaderna hade skadats eller totalförstörts. Rosis hus stod kvar, men tre hemlösa familjer hade flyttat in i deras gamla lägenhet och nu fick de alla dela på utrymmet.
Rosi studerade till lärare. På fritiden hjälpte hon dem som drabbats hårdast av kriget: fattiga barn, unga och gamla. Det var brist på allt – husrum och mat, rent vatten, kläder och skolmaterial. Med hårt arbete och hjälp från omvärlden återgick livet långsamt till det normala. En dag berättade Rosi för sina föräldrar att hon fattat ett svårt beslut.
– Jag tänker aldrig gifta mig.
Rosi ville använda all sin tid till att hjälpa dem som hade det svårt. Då, för över 70 år sedan, var det otänkbart för en kvinna att ha både familj och jobb. Gifta kvinnor skulle bara ta hand om hem och familj. Rosi ville vara fri.

Indien kallar
Efter några år som lärare hade Rosi ett bra och rikt liv där hon hjälpte många människor. Ändå undrade hon ibland om detta var hennes livsuppgift. Svaret kom från oväntat håll. En morgon visade en elev en tidningsartikel i skolan om ett barnhem i Indien.
– Barnen får knappt en handfull ris om dagen att äta. Vi måste göra något, sa flickan. Rosi tyckte att Indien kändes långt borta och svarade:
– Det finns ingenting vi kan göra. Men hon kunde inte glömma de hungriga barnen. Rosi skriver till barnhemmet och frågar vad de behöver. Sedan samlar hon och eleverna ihop förnödenheter till 400 hjälppaket – ett till varje barn. När paketen är skickade fortsätter människor att skänka gåvor och snart är Rosis lilla rum i föräldrarnas lägenhet fyllt från golv till tak med nio ton prylar: pottor och 65 meter tyg, ett kylskåp, mediciner och kläder. Till slut tog Rosi själv båten till Indien för att överlämna gåvorna– en resa som förändrade hennes liv.

Annorlunda fattigdom
Rosi kände igen sig i fattig­domen hon mötte i Indien. Under kriget hade hon sett människor leva på gatan, svälta och dö. men det fanns en viktig skillnad. I Tyskland hade krigets grymhet varit ett undantag. Men här levde de fattiga som om det vore helt normalt, samtidigt som andra indier levde i lyx. Nästan ingen pratade ens om orättvisorna.
På barnhemmet togs Rosi emot med stor glädje. Barnen hängde så många blomstergirlanger runt hennes hals att hon knappt kunde andas! Under några veckor lärde Rosi känna barnen som hon tidigare bara sett på bild. Sweety, fyra år, hade hittats på gatan med sönderbrända ögon. Två flickor hade kidnappats från sin by och sålts till en bordell. Andra flickor hade blivit gravida efter övergrepp och kastats ut av sina familjer. Nunnorna som drev barnhemmet berättade att de flesta av barnen inte var föräldralösa, men att deras familjer var för fattiga för att ta hand om dem.

Rosi hade svårt att sova på nätterna. Hon grät ofta av sorg och ilska över orättvisan i att människor tvingades lämna bort sina barn på grund av fattigdom. "Barn behöver kärlek mer än något annat", tänkte hon.
"Gör vi rätt? Barnen är hungriga, vi ger dem mat. Barnen är sjuka, de får medicin. Men måste vi inte attackera roten till problemen?"
När Rosi åkte hem lovade hon att snart komma tillbaka. Nu visste hon att den livsuppgift hon gett upp egna barn för, fanns i Indien.

Kvinnor förändrar världen
Barnhemmet i byn Andheri ville starta ett litet jordbruk som kunde ge barnen mat, mjölk och inkomster. Rosi samlade ihop pengar till starten och snart var en köksträdgård och de första hönorna och getterna på plats.
– Ingen människa kan utvecklas, hon måste utveckla sig själv, sa Rosi. Vi kan ge en knuff i rätt riktning – resten klarar de själva.
Rosi grundade en egen organisation som fick namnet Andheri-Hilfe (Hjälp till Andheri). Under flera resor till Indien uppmuntrade hon människor i byar och i slummen i Indien att utveckla sina egna idéer och projekt. Lokala ledare startade egna organisationer och tillsammans tacklade de rötterna till fattigdom, till exempel genom att erbjuda yrkesutbildning till kvinnor. När mammorna fick en inkomst kunde ta hem sina barn.
– Det är beviset på att kvinnor kan förändra världen, säger Rosi. Efter många års dubbeljobb slutade Rosi som lärare. Hon vägrade ta emot lön, och klarade sig på sin lilla lärarpension. Andheri-Hilfe hade vuxit till en stor organisation med många anställda i Indien, Bangladesh och Tyskland.

Utrota fattigdomen
Rosi har aldrig ångrat att hon inte gifte sig. Andheri-Hilfe är som hennes familj. Dessutom har hon en adoptivdotter, Maryann, som kom till Tyskland från barnhemmet i Andheri för att studera. Maryann bor och arbetar fortfarande tillsammans med Rosi.
– Vi slutar aldrig kämpa för fattiga människors rättigheter, säger hon. En tiondel av världens befolkning äger cirka 85 procent av världens tillgångar. Hälften av alla människor äger mindre än en procent. En sådan orättvisa kan vi bara inte acceptera. Snart fyller Rosi 90 år, men hon slutar inte arbeta.
– Jag har fått följa med så många människor på deras väg till ett värdigt, lyckligare liv. Inte så konstigt att jag själv är lycklig!

Text: Carmilla Floyd

Photo: Kim Naylor