Aisha minns inte mycket av sin pappa. Men hon minns att han hade ett vänligt, tryggt ansikte och ett vackert svart skägg. Och hur hon fick veta att han mördats. Aisha satt och åt med mamma och lillasyster, när en släkting kom och berättade det hemska. Pappa Said Ahmed hade skjutits av banditer, när han var på väg till Iran för att skaffa ett arbete. Mamma Makol blev ledsen, men kramade alla tre barnen och sa:
– Oroa er inte! Jag ska se till att vi klarar oss. Jag ska vara både som en mamma och en pappa för er. Det är Guds vilja, Gud ger liv och Gud tar liv, och vi människor måste acceptera vårt öde.

Mamma blir sjuk

Utan en far som kunde försörja familjen blev livet svårt. Mamma Makol städade, på sjukhus och hemma hos rika personer, men hade ändå inte råd till hyran. Familjen tvingades flytta från sitt hus till ett enkelt rum med jordgolv, och hade bara råd att äta bröd och dricka te. Snart blev mamma Makol sjuk.
– Mamma hade fel på hjärtat. Hon kunde inte arbeta, utan låg bara hemma i sängen. Vi fick lite ris av en hjälporganisation och från grannarna, men inget stöd från våra släktingar. Ofta hade vi ingenting att äta, berättar Aisha. Mamma blev svagare och svagare. En morgon vaknade hon inte. Hon hade dött under natten. En granne hittade systrarna, som satt och grät bredvid sin mamma.

Till barnhem

Så hamnade Aisha på ett barnhem. Ett betonghus mitt i staden, med en stor innergård. Där fanns många barn i samma situation. De försökte trösta Aisha.
– Gråt inte, sa de till mig. Vi vet hur det känns. Vi har varken mammor eller pappor, bara varandra. Och det var sant. En del barn visste inte var deras föräldrar höll hus, andra hade föräldrar som dödats, satt i fängelse eller som var så fattiga att de inte kunde ta hand om sina barn.

– Vi ska vara som dina systrar, sa flickorna på barnhemmet och de gav mig tygdockor, berättar Aisha. Men hon var otröstlig.
– Jag saknade mamma och grät mig till sömns varje natt. Jag var bara sex år och jag förstod inte riktigt vad det innebar att mamma var död. Länge trodde jag att hon skulle komma och hämta mig på barnhemmet.

– Den första tiden var jag så ledsen att jag slutade prata. Jag var inte med i undervisningen utan sprang och gömde mig.

En snäll tant

På barnhemmet fanns en snäll tant, Bibi Gul. Hon såg hur ledsen Aisha var, och kom till henne på kvällarna för att berätta sagor och krama henne. Till sist började Aisha att prata igen. – Kan du vara min mamma? frågade Aisha.

– Du kan vara trygg hos mig, svarade Bibi Gul. Så började Aisha komma till Bibi Gul varje natt, och lägga sig bredvid henne och sova. Bibi Gul sjasade aldrig bort henne, fastän hon var trött efter en lång arbetsdag. Hon väntade tills Aisha somnat och bar henne sedan till våningssängen. Efterhand kände sig Aisha lite tryggare och gladare. Hon började gå till skolan. Och hon började också gå på lektioner som hölls av AIL:s lärare. De kom för att lära flickorna att sy, tala engelska och använda datorer. En ny värld öppnades för Aisha.

– Innan jag kom hit visste jag ingenting. Jag visste inte att "engelska" var ett språk. Jag hade aldrig sett en dator. Och kunde inte ens skriva mitt eget namn! Nu vet jag så mycket, och jag lär mig mer hela tiden, berättar Aisha, som är mycket fäst vid sin lärare Seddique från AIL.

Har batterihjärta

Åren gick och Aisha var elva år när hon en morgon vaknade av en smärta i bröstet.
– Det kändes som om jag hade en kniv i hjärtat. En kniv som långsamt vreds om, varv efter varv, säger Aisha.

Precis som sin mamma hade hon ett fel på hjärtat. Det var svagt och orkade inte pumpa runt allt blod i hennes kropp. Aisha måste opereras, annars kunde hon dö, berättade en läkare som undersökte henne. Men man kunde inte göra hjärtoperationer i Afghanistan. Så personalen på barnhemmet ordnade en konsert, med sångare och musiker som ställde upp gratis. Biljettpengarna gick till att skicka Aisha till Iran, till ett modernt sjukhus för barn.

– Jag var den enda som inte hade sina föräldrar med sig. Men de andra barnen och deras mammor och pappor var snälla. De gav mig en bok där de skrev hälsningar eller ritade teckningar, och de bad till Gud att allt skulle gå bra för mig, berättar Aisha.

Under ingreppet sövdes hon ner.
– När jag öppnade ögonen efter operationen låg jag helt ensam i ett vitt rum. Först trodde jag att jag var död, men snart kom en läkare. Han sa att de hade satt in ett som hjälpte mitt hjärta att slå. Jag har ett ärr efter ingreppet, säger Aisha.

Wants to help others

Vill hjälpa andra Tillbaka på barnhemmet mådde Aisha bättre. Men det händer fortfarande att det hugger till i bröstet. – Ibland vaknar jag om nätterna av att det sticker till i hjärtat. Det gör så ont. Då ligger jag vaken och tänker på döden, på att jag inte vill dö. För det finns så mycket jag vill göra, säger Aisha.

Trots sitt nya batterihjärta kan Aisha inte springa lika snabbt som de andra barnen.Hon blir lätt andfådd och trött om hon anstränger sig.– Det händer att jag undrar varför Gud gjorde mitt hjärta så svagt. Och jag ber att jag ska bli helt och hållet frisk. Jag vill bara vara som andra barn, säger Aisha. Men i skolan är hon duktig.

– Jag tycker så mycker om AIL:s undervisning. Den är mycket bättre än den vanliga skolan. Min lärare Seddique har förändrat mitt liv. Nu vet jag vad jag vill, jag har en idé om framtiden. Jag vill en dag kunna tala lika bra engelska som min lärare. Och veta lika mycket som hon om världen! Då vill jag också bli bli lärare, för att hjälpa barn som har det svårt. Det är min dröm, säger Aisha.

Sakenas lärare undervisar på barnhemmet

På barnhemmet i staden Herat finns hundratals flickor, i åldrarna tre till arton år. Här finns också 25-talet pojkar, men de flyttas vidare till ett annat barnhem när de blir tio, elva år. Barnhemsbarnen sover i våningsängar och får mat i en stor sal. Ett tiotal kvinnor tar hand om dem. På gården finns en lekplats med gungor och rutschbanor, inomhus finns TV och klassrum. Det är Afghanistans regering som driver barnhemmet, men sex dagar i veckan kommer lärare från Sakena Yacoobis Afghan Institute of Learning (AIL) för att undervisa barnen. De flesta, men inte alla, barn går också i en skola alldeles intill.

Text: Jesper Huor
Foto: Makan E-Rahmati