Drömmen om att få gå i skolan går i uppfyllelse och snart är Muhammed, med hjälp av lärarna på Sakena Yacoobis utbildningscenter, ikapp de andra och näst bäst i klassen.

Muhammeds historia

När Muhammed är sju år säljer han tuggummin och telefonkort på marknaden. Men han tjänar nästan inga pengar. En kväll kommer hans pappa hem med en främmande man.
– Det här är bagaren Hamid. Du ska bli hans hjälpreda. Det är ett bra jobb, säger Muhammeds pappa. Bagaren tittar vänligt på Muhammed och säger:
– Det är många pojkar som vill jobba hos mig, så du ska vara glad att du får chansen att lära dig ett yrke. Du börjar klockan fyra i morgon bitti.

Hett och farligt

Den natten har Muhammed svårt att sova. Han är glad över att ha fått ett jobb, men också nervös. Han vet ju ingenting om bröd och ugnar. Bageriet ligger en bra bit från Muhammeds hus, så han måste gå upp redan klockan tre för att hinna dit. Det är alldeles mörkt när han går till sitt nya jobb.

Det blir inte som Muhammed tänkt sig. Hans jobb är att lasta in och ta ut bröd ur en stor stenugn. Det är hett och farligt. Redan första dagen bränner han sig så att han börjar gråta.
– Sluta böla, var lite tacksam, annars får du sparken, säger bagaren och lyfter sin stora högerhand. Plötsligt slår han Muhammed hårt med öppen hand, rakt i ansiktet. Muhammed kväver gråten. ”Kanske blir det bättre om jag jobbar hårdare”, tänker han. Efter sex timmars arbete är det rast för bön och lunch, bröd med vatten. Sen fortsätter Muhammed arbeta ända till sex på kvällen.
När Muhammed går hem är han så trött att han nästan svimmar. Med sig i en plastpåse har han lönen, ett par torra bröd. Men han klagar inte inför pappa och mamma.

Rymmer hem

Så fortsätter dagarna, veckorna och månaderna. Med hårt arbete, misshandel och farligt arbete kring de varma ugnarna. På lunchrasten kilar Muhammed ut ur bageriet och sätter sig ensam under ett träd och knaprar på sitt bröd. Det ligger en skola alldeles intill och Muhammed tittar avundsjukt på pojkarna som är på väg hem efter förmiddagslektionerna. De skrattar och svänger med sina skolväskor. ”Jag vill också gå i skolan”, tänker Muhammed.

Efter sju månader får Muhammed nog. En morgon råkar han bränna en hel plåt med bröd, och blir så rädd för bagarens straff att han rymmer hem. På kvällen berättar han för pappa Atiq om hur eländigt det är på bageriet, om hur mycket stryk han får, och om hur lätt det är att bränna sig. Han gråter och säger att han vill gå i skolan, lära sig läsa och skriva, inte arbeta hela dagarna. Först blir pappan rasande, men efter ett tag lugnar han ner sig.
– Du är olydig. Men också modig. Du ska få gå i skolan på ett villkor, att du aldrig missar en enda läxa, säger pappa Atiq.
– Tack pappa, Allah vare med dig, säger Muhammed.

Pappas stränga schema

Vid den här tiden har Muhammeds pappa fått arbete med lön, som soldat åt regeringen. Så nu har familjen råd att låta Muhammed och hans två storebröder studera. Men pappa är sträng. Han skriver ett schema som han spikar upp på en lapp i hallen i det lilla lerhuset.
– Det gäller att ta tillvara på dygnets alla timmar. Inte en minut får slösas bort, säger pappan. På schemat står det vad Muhammed och hans bröder ska göra, timme för timme. ‘På förmiddagarna går Muhammed i skolan och efter lunch fortsätter han studierna, på Sakena Yacoobis utbildningscenter. Det tuffa schemat har gett resultat. Nu går Muhammed i femte årskurs och är näst bäst i sin klass.
– När jag började i skolan låg jag efter de andra. Utan kurserna på Sakena Yacoobis center hade jag aldrig hunnit ikapp. Utbildningen på centret är faktiskt bättre än i skolan. Lärarna är snällare, vet mer, och framför allt bryr de sig mer om oss elever. På vanliga skolan är det så stökigt. Och där blir jag lite retad för att jag är duktig.

Orolig för pappa

Även om Muhammeds pappa nu har ett arbete, är familjen inte rik. För att tjäna lite extra pengar turas sönerna om att knyta mattor i hemmet, fina mönstrade mattor som de säljer vidare. Det tar tre månader att göra en enda matta, och då måste man knyta i flera timmar varje dag. Men allt är inte arbete och läxor.

Idag är Muhammed nöjd med livet, det är bara en sak som oroar honom. Kriget.
– Pappa är soldat. Han krigar mot talibanerna. De flesta dagar jobbar han i stan, med att vakta myndighetshus och stå i vägspärrar, men ibland är han ute i provinserna med sitt förband. Han kan vara borta i veckor. Då ber jag flera gånger varje dag för att han inte ska bli dödad, säger Muhammed. När pappa kommer hem från kriget berättar han ingenting om vad han varit med om, varken för sin fru eller för sina söner. Han sitter bara tyst och dricker te. Och ber extra länge. Ibland pratar Muhammed med honom om vad han ska bli när han blir stor.
– Jag vill också bli soldat, men det vill inte pappa. Han säger att det är ett yrke där man aldrig får lära sig något annat än att lyda order och döda. Men jag tycker det verkar spännande. Och lönen är bra. Pappa vill att jag ska bli lärare eller affärsman istället. Vi får se, säger Muhammed.

> Kolla Muhammeds schema!

Text: Jesper Huor
Foto: Makan E-Rahmati