För att komma till Attawa­piskat, som betyder ”folket mellan klipporna” på Shannens språk cree, måste man åka så långt norrut det går och sedan ta ett litet flygplan. Här finns nästan inga vägar, utom på vintern, då sjöar och floder fryser och bilar och bussar kan åka på isen.

Shannen Koostachin var ett First Nation-barn från cree-folket. När hon tittade upp mot natthimlen och såg stjärnorna var det precis som hennes förfäder hade gjort i tusentals år. Det gjorde henne glad, men hon var också ofta ledsen för att hon inte fick gå i en bra skola.

De äldre hade sedan tusentals år fört vidare kunskap från sina förfäder, människor och djur som levde före dem. Men för att kunna bli advokat, som Shannen drömde om, behövde hon en bra utbildning. Och det fick hon inte i Attawapiskat.

Giftig skola

Några tiotal år innan Shannen föddes fick Attawapiskat sin första riktiga skola med ljusa klassrum, gymnastiksal och fina färger. Alla var glada. Men efter ett tag fick barnen och lärarna huvudvärk, kände sig trötta och mådde illa. Föräldrarna klagade men det tog tjugo år innan myndigheterna undersökte marken under skolan. Där hittades ett läckande rör, som måste ha gått sönder redan när skolan byggdes. Tiotusentals liter illaluktande diesel hade runnit ut under åren, förgiftat marken och gjort barnen sjuka. Skolan stängdes och grå baracker på hjul ställdes upp på skolgården. Politikerna sa att det var en tillfällig lösning, men nio år senare väntade barnen fortfarande på sin nya skola.

Möss och mögel

När Shannen började första klass var de dåligt isolerade barackerna redan nedslitna. Vintrarna i Attawapiskat är mycket kalla och ibland bildades is på väggarna inne i klassrummet. Shannen och de andra barnen fick sätta på sig tjockjacka, mössa och vantar flera gånger om dagen när de skulle byta klassrum eller gå på toaletten. När det blev strömavbrott, som efter en kraftig storm, försvann både värme och ljus.

Lärarna gjorde sitt bästa, men de hade inte tillräckligt med böcker eller material, för skolan fick alldeles för lite pengar av staten. Det blev så illa att barn så unga som nio år började hoppa av skolan. Shannen visste varför:

– När ditt klassrum är iskallt och mössen springer över lunchmaten är det svårt att känna att du har någon chans att växa upp och bli någon. När du inte har ordentliga resurser som bibliotek och kemilabb. Du vet att barn i andra delar av Kanada har bra skolor. Så du börjar känna dig som om du är ett barn som inte räknas ... Tänk dig barn som trots att de är så små känner att dom inte har någon framtid. … Under skoltiden ska barn ha framtidshopp och drömmar. Det har varje barn rätt till!

Politikerna lovade att de skulle bygga en ny skola, men år efter år svek de sina löften. Därför startade Shannen och hennes kompisar en skolkampanj. Först höll de en demonstration med skyltar och banderoller i 40 minusgrader! Ändå verkade ingen utanför deras lilla stad bry sig. Då gick de ut på sociala medier, som Youtube, visade hur de hade det i sin skola och uppmanade alla barn i Kanada att skriva protestbrev till regeringen. Och snart strömmade breven in från barn som krävde förändring och lika möjligheter för alla barn.

Hard to feel pride

“It’s hard to feel pride when your classrooms are cold, and the mice run over our lunches. It’s hard to feel like you could have a chance to grow up to be somebody important when you don’t have proper resources like libraries and science labs. You know that kids in other communities have proper schools. So you begin to feel as if you are a child who doesn’t count for anything … Imagine a child who feels they have no future even at that young age school is a time for hopes and dreams of the future. Every kid deserves this!”

The politicians promised to build a new school, but year after year they broke their promises. So Shannen and her friends launched a school campaign. First they held a demonstration with signs and banners in temperatures of minus 40! Yet no-one outside their little town seemed to care. So then they started posting on social media, including YouTube. They showed the situation in their school and urged all the children in Canada to write protest letters to the government. Soon letters started pouring in from children demanding change and equal opportunities for First Nation children.

Inställd klassresa

En dag fick de äldre ledarna i Attawapiskat brev från den minister i Kanadas regering som var ansvarig för skolorna i reservaten. Det var han som fått de många klagobreven från barn. Men hans budskap var att regeringen absolut inte hade råd att betala för någon ny skola.

Nu tappade Shannen och hennes kompisar tålamodet. Deras klass hade sparat ihop till en rolig resa efter skol­avslutningen, men barnen bestämde sig för att i stället åka till Ottawa, Kanadas huvudstad, och förklara för politikerna varför deras skola var så viktig. Till deras stora förvåning gick ministern med på att träffa dem. Han bjöd in till ett möte på Kanadas ursprungsbefolkningsdag, en årlig dag för att minnas och hedra First Nation-, Métis- och inuitfolk. Det tyckte Shannen var ett gott tecken. Kanske skulle de få goda nyheter ...

Ministermöte

Shannen var tretton år när hon och hennes kompisar reste till huvudstaden. Med sig hade de några äldre ledare och föräldrar som följde med Shannen och hennes kompisar Solomon och Chris in i den pampiga parlamentsbyggnaden. När de kom in i ministerns rum slog han ut med handen och sa: ”Vad tycker ni om mitt kontor?”

Shannen svarade blixtsnabbt att hon skulle vara glad om hon hade ett lika fint klassrum. Sedan försökte barnen förklara varför de var där, men ministern avbröt dem genast och sa: ”Svaret är nej”! Regeringen tänkte inte bygga någon en ny skola i Attawapiskat.

Alla tittade chockat på varandra. De äldre började gråta. Det gjorde Shannen också, men mest av ilska. Hon tittade ministern rakt i ögonen och sa att barnen aldrig tänkte ge upp! Sedan gick de ledsna därifrån. De äldre grät fortfarande. De hade hela sina liv upplevt brutna löften från de som bestämde.

Marscherar för förändring

En bit ifrån parlamentet hade tusentals människor från hela Kanada samlats för att gå i ett demonstrationståg för ursprungsbefolkningars rättigheter. Barnen och de äldre från Attawapiskat följde med i tåget, där en del höll upp skyltar medan andra spelade på trummor och sjöng. Många var klädda i sina traditionella dräkter, stora fjäderskrudar, klänningar med små plingande klockor och pärlsmyckade tunikor och mockasiner.

Flera tal hölls utanförarlamentsbyggnaden. Arrangörerna frågade om något av barnen från Attawapiskat kunde berätta vad som hade hänt i mötet med ministern. Det bestämdes att Shannen skulle tala. Först var hon panikslagen, men en av de vuxna lugnade henne och sa: ”Shannen, det här är ett tillfälle då du måste bli hörd. Tala från hjärtat bara.”

Shannen tog mikrofonen och sa: ”Hej allihop, jag heter Shannen Koostachin och jag kommer från Attawapiskat First Nation. Idag är jag ledsen för att minister Chuck Strahl sa att han inte hade nog med pengar för att bygga vår skola. ... men jag trodde honom inte.”

Folkmassan vrålade och fortsatte att jubla när Shannen berättade om varför hon och hennes kompisar var där, och att de aldrig tänkte ge upp. Hon sa: ”Jag märkte att ministern var nervös.”

Efteråt intervjuades Shannen av tidningar, TV och radio och sa att hon inte tänkte sluta med kampanjen förrän alla First Nations-barn hade ordentliga skolor. Hon höll sitt löfte. Shannen blev ledare för den största barnledda kampanjen i Kanadas historia, Elever hjälper elever.

Hemsk händelse

När Shannen var fjorton år måste hon lämna sin familj och flytta 60 mil bort till närmaste gymnasium. Där fanns redan hennes äldre syster Serena, som börjat gymnasiet ett par år tidigare. Shannen fick arbeta hårt för att komma ikapp de andra eleverna. De hade inte gått i skolan i fallfärdiga baracker och låg långt före i många ämnen. Men Shannen missade aldrig en skoldag.

På helger och lov fortsatte hon, Serena och andra barn att tala på stora möten och be om hjälp. De berättade om mössen, kylan och bristen på skolböcker. Stödet ökade stadigt och Shannen vågade tro på att hennes drömmar skulle slå in. Sedan hände något hemskt.

Efter ett år i gymnasiet åkte Shannen i en minibuss som krockade med en stor lastbil. Hon dog bara femton år gammal. Barn över hela Kanada var förkrossade men stridslystna. De tänkte inte låta Shannens drömmar dö. Med hjälp av Cindy Blackstock och hennes organisation, samt parlamentsledamoten Charlie Angus, startades en ny kampanj. Den fick namnet ”Shannens dröm” för att hedra hennes minne. Shannens familj, vänner och den lilla staden där hon växte upp ställde sig förstås bakom barnens kampanj.

Mot FN

Nästan två år efter Shannens död reste sex barn från First Nations till FN:s kommitté för barnets rättigheter i Genève, Schweiz. En av dem var Shannens barndomsvän, 16-åriga Chelsea från Attawapiskat First Nation. Cindy Blackstock var också med på resan. Hon hade drivit igenom att barnen själva skulle få berätta om sin svåra skoltid i Attawapiskat och om kränkningarna av sina rättigheter. I FN-byggnaden fick barnen prata med en grupp experter som lyssnade noga. Alla var ledsna för att Shannen inte kunde vara där, men glada för att experter på barns rättigheter tog dem på allvar.

Inte långt därefter antogs ett förslag om att göra verklighet av ”Shannens dröm” av politiker i det kanadensiska underhuset. En lag skapades som skulle garantera rätten till god utbildning även för First Nations-barn. Efter omröstningen firades framgången med Shannens familj, som hade rest till huvudstaden för att vara med om det historiska ögonblicket. Pappa Andrew höll tal. Han började på cree-språket och bytte sedan till engelska.

Pappa Andrew höll tal. Han började på cree-språket och bytte sedan till engelska.
   – Shannen var en speciell gåva, det är en ära att ha fått vara hennes far, sa Andrew. Jag hade alltid trott att det var jag som var hennes lärare, men hon lärde mig så mycket och hon nådde ut till människor. När de unga talar blir det kraftfullt, för de är så oskyldiga och starka.

En ny skola

Samma dag som Shannen skulle ha gått ut gymnasiet började bygget av en ny skola i Attawapiskat. Den öppnade två år senare, ovanför ingången står det skrivet med stora bokstäver: SHANNENS DRÖM.

Barn i Kanada fortsätter att skriva brev till regeringen eftersom det fortfarande finns många First Nation-elever som behöver bättre skolor. Trots lagen som bygger på Shannen’s dröm går det långsamt att ge alla barn den utbildning de förtjänar.

​​Livet i Attawapiskat

I Shannens lilla hemstad Attawapiskat finns nu, tack vare Shannens dröm, en ny fin skola för 400 barn. Och ett nytt ungdomshus. Men många problem återstår. En del familjer bor i fallfärdiga hus, tält eller skjul utan isolering, el eller vatten. Kranvattnet är fullt av farliga kemikalier så stadens invånare måste hämta dricksvatten. Nu visar även det vattnet spår av giftiga kemikalier.

Elnät och avloppsystem går ibland sönder. Det har hänt att staden översvämmats av stinkande avloppsvatten och sörja. Det tuffa livet och bristen på framtidshopp gör både barn och vuxna ledsna. En del dricker eller tar droger. Några tar till och med sitt eget liv. Det är mycket vanligare att barn i reservaten begår självmord än i andra delar av Kanada. Många, som lärare, föräldrar och ledare i Attawapiskat och andra reservat kämpar hårt för att hjälpa barn som inte mår bra, och förhindra fler självmord.

Shannens budskap

Ge aldrig upp! Ställ dig upp, ta dina böcker och fortsätt framåt i dina mockasiner (mockaskor som bärs av First Nations-folk)!

TEXT: Carmilla Floyd
PHOTO: Renaud Philippe. Charles Dobie. Paul Lantz.

Text: Carmilla Floyd