Att hjälpa andra är något som Gabriel är uppväxt med. Hans mamma var sån. Hon ville alltid hjälpa till och ta hand om dem som behövde hjälp.
   Gabriel älskade att gå till kyrkan när han var barn och visste redan när han var sju år att han ville bli präst. När han som 13-åring reste till huvudstaden Bogota för att läsa till präst var det emot sina föräldrars vilja. De trodde inte heller att han skulle stanna. Men föräldrarna fick fel.

Hjälper fattiga
Som 27-åring fick Gabriel i uppdrag att resa till Vatikanen, i Rom i Italien, för att jobba med Claretianorderns ledare. Claretianordern består av tusentals katolska präster, som arbetar med att hjälpa fattiga i fler än 60 länder över hela världen.
Väl hemma i Colombia igen blev Gabriel placerad i en av Colombias fattigaste och mest otillgängliga regioner, Chocó, vid Stilla havet. Där skulle han hjälpa områdets fattiga invånare.
   Gabriel älskade människorna han mötte i Chocó. Här levde ursprungsfolk och svarta colombianer. Människor vars rättigheter kränkts i hundratals år och som saknade det mesta.
   – Det var ett viktigt uppdrag som jag fått. Som claretian ska du uppmärksamma och påtala orättvisor. Vi ser hungriga, arbetslösa och diskriminerade människor och lider med dem. Man känner deras smärta, förklarar Gabriel.
   När Gabriel efter nio år lämnade Chocó hade han varit med och gett områdets invånare sånt som aldrig tidigare funnits i de ogenomträngliga djungel- och våtmarkerna. Med hjälp av Gabriel och Claretianordern köptes tre små transportflygplan in till området. Det byggdes tre landningsbanor, 30 hälsovårdskliniker, flera skolor och många barn vaccinerades mot sjukdomar.

Ville döda Gabriel
När Gabriel och hans kollegor hjälpte Chocós fattiga bönder att bilda ett kooperativ retade de upp många affärsmän. Genom kooperativet kunde bönderna själva sälja sina varor på större marknader utanför Chocó och få mer pengar. Det här var något som affärsmännen tidigare kunde ta betalt för.
   Sent en natt knackade det på Gabriels dörr. Det var en av bönderna i kooperativet. Han sa till Gabriel att klä på sig och snabbt ta sig därifrån.
   Gabriel sadlade sin häst och red genom natten bort från huset. Han var långt därifrån när huset omringades av flera män med gevär. De tände eld på huset och genomborrade det med hundratals gevärskulor. Affärsmännen hade hyrt folk för att döda honom.
   Vid ett annat tillfälle när Gabriel och en kollega flög med ett flygplan över Chocó började det plötsligt brinna i motorn. De tvingades nödlanda. När piloten undersökte motorn såg han att den saboterats. Meningen var att planet skulle explodera uppe i luften.

Hus för gatubarn
När Fader Gabriel, som han kallas som präst, kommer till Medellin är han 37 år. Utanför hans port i stadens centrala delar lever en grupp gatubarn.
– Jag jobbade mycket och hade alltid mycket att göra, men jag hade en säng, ett rum och mat. Samtidigt på gatan utanför sov barn som inget hade.
   Gabriel är en öppen och glad person. Han pratar med alla. Han närmar sig också gatubarnen. Ger dem mat, filtar och kläder. När de är sjuka går han med dem till läkaren.
   Det är nu han får en idé till en stiftelse som ska ha ett mottagningscenter för gatubarn. Stiftelsen ska heta Hogares Claret (Clarets hem) efter grundaren av Claretianordern.
   Tillsammans med en fransk präst köper Gabriel ett hus i Medellin. De öppnar upp huset för gatubarn. Tillsammans med barnen renoverar de huset och skapar Hogares Clarets första mottagningscenter.
   Idén är enkel. Läkare, psykologer och socialarbetare lever tillsammans med barnen och deltar i deras dagliga aktiviteter. Barnen erbjuds skola och terapi. Familjer till de barn som inte är föräldralösa bjuds in att vara med i arbetet.