Jag hängde med en kompis som hade skaffat en pistol. Vi brukade hänga tillsammans, men nu ville han att jag skulle följa med honom på en grej, som han sa. Jag sa nej.

Dagen efter kom polisen hem till mig. De grep mig för medhjälp till rån och tog mig till fängelset. De frågade var min kompis var och sa att han rånat en kille kvällen innan. Jag tjallar inte så jag sa inte var han var.

Jag fick ingen rättegång. Min kompis hade suttit i fängelse förut och hade berättat för mig hur det var, att det var svårt att äta och tvätta sig. Vi var tjugo personer i cellen. Vi sov i våningssängar. De andra killarna pratade högt, skrek och bråkade. Jag var rädd.

Min föräldrar kom och besökte mig. De var inte arga på mig. De visste att jag var oskyldig. Men plötsligt en dag kom en vakt och berättade att mamma och pappa dött i en sjukdom. Jag var ledsen och ville också dö. Jag band ihop mina kläder och försökte hänga mig själv, men vakterna hittade mig.

Efter tre år fick Zanmi Timoun ut mig. De skrev ett brev till en domare som sa att jag inte skulle sitta i fängelse. Nu bor jag hos mina systrar, som fått lån från Zanmi Timoun. De säljer godis på gatan för att vi ska få mat. Zanmi Timoun ska hjälpa mig gå klart skolan också.”