Krig på gatorna
Jag hade en övervakare som skulle hålla koll på mig när jag släpptes från anstalten. Han skickade mig till ett grupphem eftersom jag levde på gatan. Jag bodde där i ett par år innan jag rymde och började sälja massor av droger. Det är rena kriget ute på gatorna, mycket våldsamt. Ibland blir helt oskyldiga människor skjutna och dödade. Det var värst på nätterna men kriget kan egentligen bryta ut när som helst på dygnet. Det gör att du alltid känner dig förföljd. Till slut vågade jag inte gå till affären utan att bära vapen.

Jag blev tagen av polisen för att jag sålde droger och bar pistol. Jag tillbringade sex månader på anstalt. Där träffade jag killar från andra gäng som hade skjutit mot mig på stan, och som jag hade skjutit mot. Vi hade kämpat mot varandra som djur, huggit varandra i strupen, utan att förstå att vi var varandras spegelbilder. Vi hade vuxit upp under samma omständigheter, men hatade varandra för att vi kom från olika kvarter.   

När jag släpptes var jag fjorton år. Jag hade ingenting och efter två veckor började jag sälja och ta droger igen och min mamma slängde ut mig. Jag hade sjunkit så lågt, till en djup, mörk plats där jag inte brydde mig om livet. Inte mitt eget eller nån annans. Jag fick utlopp för min ilska och frustration genom att skada andra. Så många nätter sov jag under den där bron. Jag grät för mig själv, för jag förstod ingenting av livet. Jag var förvirrad, kall och hjärtlös och släppte loss alla dom känslorna på människor jag trodde var mina fiender.

Fast igen
Tre månader efter att jag fyllt 15 år greps jag för fem mordförsök. Min medbrottsling, som var äldre än jag, skyllde allt på mig för att han trodde att jag skulle få ett mildare straff. Det bestämdes att jag skulle dömas i domstolen för vuxna. Jag hade allt emot mig: Två kvinnor, som var bland offren, vittnade emot oss. Min medbrottsling som tjallat. Gängexperter som pekade ut mig. Min försvarare, betald av staten, som inte ville försvara mig för att brottet var så allvarligt. Varje kväll efter rättegången hamnade jag i slagsmål på anstalten, för jag brydde mig inte om nånting längre.

Jag minns en gång när dom hade slängt mig i isoleringscellen efter att jag hade slagits med personalen. Jag tänkte plötsligt för mig själv: ”Ingen gör det här mot mig, det är jag som gör det mot mig själv. Om det här nu ska vara mitt hem för resten av livet, varför göra det värre än det redan är?”

Jag började läsa böcker och hittade olika sätt att hålla mig sysselsatt, som att titta på film. Jag älskar att läsa om alla olika platser där jag aldrig har varit. Saker jag aldrig har sett. Hur människor får kämpa i andra länder som är långt värre än mitt. Utbildning är nyckeln till allt, tror jag.

Dömd till livstid
Jag blev inte förvånad när jag dömdes till livstid. Jag sa till min mamma när hon besökte mig en vecka innan jag fick domen; ”Låt dom inte se dig gråta därinne”. Dagen när jag klev in i rättsalen hoppades jag att juryn kanske hade blivit osams, fast jag visste att det inte skulle hände. När dom sade ”Skyldig” för det första mordförsöket böjde jag huvudet och visste att mitt öde var avgjort. Men sen lyfte jag blicken igen. Jag vägrade att låta dom se mig förtvivlad. Jag log för att visa att dom inte kunde knäcka mig. Men jag grät sen, när jag fördes tillbaka till cellen, för jag visste vilken framtid som väntade.

Nu känner jag mig starkare än jag någonsin varit. Nya lagar är på väg som kan hjälpa oss unga. Många av oss visste aldrig om att det fanns något annat val än att leva som vi gjorde. Kanske var vi tvungna att uppleva det allra värsta innan vi kunde förstå att vi måste göra det bästa av det värsta. När du inte längre har nåt att förlora har du allt att vinna. Sitt bara inte och tyck synd om dig själv. Alla har vi något som gör oss lyckliga.
Vi kan hjälpa oss själva.”

Vilka är gängen?
Michael gick med i ett gäng i Los Angeles (L.A.) när han var elva år. Gäng har funnits i  L.A. sedan 1940-talet. Det började med att vita rasister åkte till mexikan-amerikanska områden och attackerade ungdomar där. Polisen gjorde ingenting, så många unga mexikan-amerikaner gick ihop med sina kompisar för att försvara varandra och sitt kvarter. Så småningom började en del av kompisgängen bråka med varandra, om vilket kvarter som var bäst och vem som var starkast. Några utvecklades till kriminella gäng, som bråkade om vem som fick sälja droger i ett visst område. På 1980-talet började många gäng använda allt mer vapen och sälja mer farliga droger. På senare år har brottsligheten gått ner, men fortfarande finns hundratals gäng över hela L.A., och från alla olika etniska grupper. Många barn som växer upp i ett område där gängen är starka känner sig tvingade att gå med, för att få vänner och skydd. När du väl har gått med är det svårt att lämna utan att råka illa ut. Många höga gängledare har dömts till livstidsstraff, men fortsätter att styra gängen inifrån fängelserna.

Visste du?
• Att nära hälften av dem som dömts till livstid för mord som begicks när de var barn inte själva var fysiskt inblandade, till exempel genom att avlossa ett vapen. En del stod bredvid när någon annan sköt eller slog. Andra vaktade, till exempel utanför en butik, medan deras kompisar utförde ett rån.

• Att i de fall då barnet hade en vuxen medbrottsling, fick denne ett lägre straff än barnet i över hälften av fallen.

• Att 85 procent av dem i Kalifornien som dömts till livstids fängelse för brott de begick när de var barn, är svarta (afrikan-amerikaner) eller latinos (har rötter i Sydamerika).