Veckor blir till år

Tiden gick. Dagar blev till veckor och veckor till månader och år. Till slut hade Poulette levt sex år i fängelset. Hon var fjorton år och visste fortfarande inte varför hon var där. Någon rättegång hade hon aldrig fått.

I fängelset satt många andra flickor som inte heller fått en advokat eller haft en möjlighet att försvara sig i en domstol. De hade körts direkt till fängelset av polisen.

Varje vecka kom det en grupp människor till fängelset för att prata med några av flickorna. De ställde frågor om deras namn, varifrån de kom, var deras föräldrar bodde, varför de satt i fängelse och om de hade någon advokat.

Poulette berättade vad hon hette och varifrån hon kom. Kvinnan hon pratade med sa att hon kanske kunde hon hjälpa henne.

Träffar Guylande

Efter en tid blev Poulette kallad till fängelsets väntrum. Där satt en kvinna som sa att hon hette Guylande och kom från samma by som Poulette.
– Jag är advokat och jobbar med organisationen Zanmi Timoun. Vi kommer hit för att hjälpa er att komma ut ur fängelset. För barn ska inte sitta i fängelse, sa Guylande..

Poulette lyssnade på Guylande, som berättade att hon för länge sedan hört talas om en flicka som plötsligt försvann från sin by.
– När en av mina kollegor kom till mig häromdagen och berättade att hon i fängelset talat med en flicka från min hemby, då tänkte jag att jag måste åka hit själv, sa Guylande.

Efter ett tag förstod Poulette att Guylande kände människor som hon själv kände. Guylande hade till och med talat med hennes mamma.

Det var första gången på sex år som hon hörde något om sin by och sin familj. Hon grät. Både för att hon var så glad, men också för att hon saknade sin mamma så mycket.

– Jag lovar att jag ska hjälpa dig. För det första får så små barn som du var när du kom hit aldrig sitta i fängelse. För det andra måste man få en rättegång innan man hamnar i fängelse, sa Guylande.

Personal från Zanmi Timoun reste till Poulettes by. De intervjuade familjen, grannarna, kvinnan som anklagat Poulette för mord och poliserna som gripit henne.

Fri till slut

Efter ett och ett halvt år kunde Zanmi Timoun presentera fallet för en domare. Han tittade på undersökningen och sa att oavsett om Poulette var skyldig eller inte måste hon ut ur fängelset. En så ung flicka ska inte sitta bakom galler, tyckte han.

Det var en fantastisk dag. Poulette skulle snart fylla sexton år. Hon hade suttit åtta år i fängelse, men nu skulle hon få åka hem.

– Jag ska berätta vad som verkligen hände den där dagen för åtta år sedan, sa Guylande.

Kvinnan som anklagat Poulette för mord var galen. Barnet som dog var svårt sjukt. Det var inte mjölken som dödat barnet. Det var sjukdomen.

Kvinnan hade sett hur Poulette och hennes kusin gett mjölk till barnen. När sedan ett av barnen dog kort därefter gick hon till polisen. Polisen letade efter Poulettes äldre kusin. De hittade henne inte. Istället grep de Poulette. Någon utredning gjordes aldrig. Polisen satte bara Poulette i fängelse.

– Tyvärr är det ofta så. Många barn sitter i fängelse fastän de inte borde det, sa Guylande..

Personal från Zanmi Timoun körde Poulette hem till sin by. De körde upp i bergen, vägarna blev allt sämre, kullarna grönare och palmernas blad vajade i vinden. Det var så vackert, tänkte Poulette. Där hemma väntade mamma Carmen och resten av familjen.

– Jag kan inte tro att det är sant, skrek mamma av glädje och kramade Poulette så hårt. Tårarna rann på deras kinder.
– Jag trodde du var död, men nu är du tillbaka. Det kan bara vara Guds förtjänst, sa Carmen.

Med Zanmi Timouns hjälp fick Poulette börja i skolan. Eftersom hon gått lite i skolan i fängelset fick hon börja i fjärde klass. Hon är den första i familjen att gå i skolan.

Poulette, 16

Gör helst: Virkar.
Gillar inte: Att städa.
Gör på fritiden: Hoppar rep och spelar fotboll.
Vill bli: Sömmerska och försäljare.
Skulle vilja ha: En radio.
Förebild: Sophia Saint-Rémy Martelly (hustru till den tidigare presidenten
Michel Martelly och aktiv i kampen mot hiv/aids i Haiti).