Pojke till man
Jag började ta hand om pappas boskap tillsammans med min kompis Isac. Vi vallade boskapen i nationalparken där det fanns gott om bete, men också gott om vilda djur. Isac födde upp hundar och dom var alltid med oss. Första gången hans hundar jagade och dödade en buskbock kändes det konstigt. Vi gjorde i ordning bytet och jag vågade komma hem med köttet eftersom jag visste att pappa var bortrest.
Mamma blev jätteglad! När en son kommer hem med ett jaktbyte till familjen betyder det att han går från att vara en liten pojke till att bli en man. Jag kände mig stolt och glad.
   När pappa kom hem och förstod att jag inte hade börjat skolan betalade han min skolavgift direkt. Men han hade inte råd med böcker och skoluniform, så jag fick ändå inte börja.
   Familjen var för stor och vi kunde inte få ett så bra liv som vi önskade, särskilt inte min mamma. Så även om det var tvärtemot min dröm att bli parkvakt, började jag jaga igen, så fort pappa hade åkt ut i vildmarken på nytt uppdrag.

Närkontakt med lejon
"Jag glömmer aldrig mitt första möte med ett lejon. Vi var ute och jagade och kom plötsligt till en lejonkula där en hona matade sina ungar. Lejonet gick upp på sina bakben och röt hotfullt mot oss. Vi stod stilla och började själva ryta tillbaka, men lejonet gav sig inte. Då började vi sakta gå baklänges samtidigt som vi lät. Vi gick baklänges i över en kilometer med lejonet ungefär två meter ifrån oss hela vägen! Jag tvingades lära mig mycket om djuren och naturen för att bli en framgångsrik jägare. Mycket av den kunskapen använder jag idag som parkvakt", berättar Albert.

Jakt med hundar
Jag började föda upp hundar, precis som Isac. Vi hade alltid minst fyra hundar med oss in i parken. Men eftersom alla hundar i närheten kände mig och kom när jag visslade, hade vi ofta 20 hundar med oss på jakten! Jag använde spjut och pilbåge.
   Vi gick upp tidigt, lämnade boskapen att beta och fortsatte längre in i parken och jagade. Vi bar hem bytet som våra mammor började laga till medan vi gick tillbaka och hämtade boskapen. Vi jagade fyra till fem gånger i veckan och jag gillade verkligen det livet. Det gav mat till våra familjer och alla som lät sina hundar följa med oss.
   Vi blev byns storjägare och jag kände mig väldigt stolt över det! Ibland sålde jag kött och jag minns att jag köpte mina allra första skor för pengar jag tjänat genom jakten. Innan dess hade jag gått barfota i hela livet.
   Jag visste att det vi gjorde var olagligt och att vi skulle kunna råka illa ut. Men jag var en supersnabb löpare så jag var övertygad om att parkvakterna aldrig skulle kunna fånga mig. Även om dom hade vapen lärde vi oss att dom bara sköt varningsskott i luften, aldrig mot oss. Vi lärde oss också att vissla på ett speciellt sätt som gjorde att hun- darna sprang framför oss, och vi tätt bakom flocken. På det sättet vågade parkvakterna heller aldrig skjuta våra hundar eftersom dom då riskerade att skjuta oss.

Pappa ursinnig
Jag dolde jakten för pappa och vi jagade aldrig när han var hemma. Men till slut nåddes pappa av rykten om mig och Isac.
   Jag glömmer aldrig den natten. Pappa var ursinnig och slet upp mig ur sängen. Han gav mig mer stryk än jag trodde var möjligt. Sedan släpade han mig till Isacs hus där han låste in oss och fortsatte slå oss tills vi till slut erkände att ryktet han hört var sant. Vi var tjuvjägare.
   Pappa var oerhört besviken och höll sin första lektion för oss om vilda djur och naturvård. Han sa att djuren var vårt naturliga arv och att dom tillhörde alla. Och om vi inte skyddade djuren skulle framtida generationer bara kunna uppleva dom genom bilder i böcker. Han förklarade också att det var lönen från hans jobb att skydda djuren som gav familjen pengar till mat och allt annat som vi behövde. Om djuren försvann skulle han förlora jobbet och vi skulle få ett svårare liv.

Fortsatte jaga
Jag kände mig kränkt över att ha blivit så misshandlad av pappa. Jag tänkte, varför ska jag lyssna på honom efter det här? Vi revolterade mot pappa och fortsatte jaga. Det gick eftersom pappa förflyttades till nationalparken Hwange.
   När min farbror kom tillbaka hem och jag fick chansen att börja skolan igen, valde jag ändå jakten. Jag kände inte att jag behövde skolan längre
Jag gifte mig och efter några år tyckte min hustru att jag verkligen skulle sluta med tjuvjakt. Hon sa att jakten aldrig skulle kunna bygga vår familjs framtid. Att vi inte längre kunde leva på något som var olagligt utan att vi skulle göra det som var rätt. Det gick så långt att hon slängde köttet i dasset. Så arg var hon."

Dödade elefanter
"I år har vi förlorat en elefant i parken hittills, men antalet dödade elefanter sjunker stadigt. 2016 dödades ungefär 40 elefanter, 2017 cirka 20 och 2018 knappt 10 stycken. Tjuvjägarna vet att vi har betydligt bättre säkerhet i parken nu med över 150 parkvakter i tjänst", berättar Albert.

Nya hjältar
"Min gamla jaktkompis Isac och fyra av mina yngre bröder är också parkvakter idag. Dom har nog inspirerats av mig och det gör mig jätteglad och stolt. Byns killar i 10-12-års åldern vill också bli som oss. Dom ser den respekt vi möts av. Jag tror faktiskt att det är vi som är hjältarna idag, inte tjuvjägarna. Unga killar rapporterar till och med viltbrott till oss, så dom är redan med i det här viktiga uppdraget! berättar Albert.

Parkvakt till slut
Min hustru fick mig att börja tänka på det som pappa berättat om viltvård. När Gonarezhou sökte nya parkvakter bestämde jag mig för att försöka. Vi var 379 som sökte till utbildningen. Jag vann det inledande tiokilometersloppet. Men det var först efter den stora intervjun med frågor om djur och natur som jag blev antagen till utbildningen. Jag kunde allt. När dom undrade hur det kom sig var jag ärlig och berättade att jag varit tjuvjägare och rört mig bland vilda djur i över tio år. Jag trodde att dom skulle vägra att låta mig börja utbildningen, men dom ville ha någon som förstod hur tjuvjägare tänker och rör sig. Dom ville ha mig och jag var så stolt och glad! Det här var ju min dröm redan när jag var liten och såg pappas fina uniform.

Tillbaka till skolan!
Det känns jättebra att kunna säga till mina två döttrar att jag är en parkvakt som skyddar vilda djur och natur, inte en kriminell person som dödar och förstör. Jag mår jättebra idag, men tänk om jag hade stannat kvar i skolan, vilken skillnad det hade varit! Jag hade kunnat engelska och mycket lättare förstått utbildningen till parkvakt. Både när det gäller kurslitteraturen och instruktionerna. Jag ångrar enormt att jag hoppade av. Till alla unga killar som hoppat av skolan och tjuvjagar idag har jag bara en sak att säga: Ni måste tillbaka till skolan! Skaffa er en utbildning så att ni kan ta hand om er själva och er familj på ett bra sätt när ni blir äldre.”

Utbildningen till parkvakt innehåller bland annat:
– Djur- och naturkunskap.
– Vapenträning.
– Spårning och spaning.
– Militärteknik som bakhåll med mera.

Tjuvjägare i Gonarezhou
"Man kan dela upp tjuvjägarna i två grupper. Den ena består av bybor härifrån trakten som både jagar för matens skull och för att sälja köttet. Dom jagar bufflar, zebror, impala och vattenbockar och använder främst hundar och snaror vid jakten, precis som jag gjorde. Den andra gruppen kommer för det mesta in över gränsen från Moçambique med tunga vapen och jagar elefanter för betarnas skull. Vi får in den här typen av jägare minst en gång i månaden. Vi spårar, förföljer, arresterar och sätter tjuvjägarna i fängelse. Vi skjuter aldrig för att döda, men ibland måste vi tyvärr skadeskjuta brottslingarna för att försvara oss och för att kunna arrestera dom. Det hände senast förra månaden, säger Albert.