”Här har folk alltid jagat för att överleva. Det är en livsstil, vi är jägare. Jag tror att det är därför som många fortsätter att jaga trots att det är brottsligt. Så är det för mig. Både min pappa och farfar är jägare. Jag gör som dom.
    När jag var tio år började jag jaga med mina hundar inne i Limpopo-parken. Att jaga med hund är det traditionella sättet att jaga här. Jag vaknar tidigt, samlar ihop mina elva hundar, sju stora och fyra små, och ger mig ut på jakt tillsammans med tre kompisar. Vi jagar impala-antiloper och andra mindre djur. Vi får hela tiden hålla ögonen öppna så att inte parkvakterna upptäcker oss.
   Jag glömmer aldrig en tidig morgon när jag var fjorton. Vi hade spårat en impala och jag skickade iväg hundarna efter den. Jag låg gömd i ett buskage när jag plötsligt såg hur hundarna blev omringade av parkvakter. Dom sköt tre av mina hundar till döds för att skydda impalan. Jag sprang allt vad jag orkade och lyckades komma undan. Flera av mina andra hundar var skadade och hade gummikulor i kroppen. Men det är långt ifrån den enda gången som parkvakternas gummikulor skrämt oss ut ur parken. Och en av mina kompisar, som också är sexton år, blev arresterad och hamnade i fängelse i tio månader.

Noshörningsjakt
Att jaga har inte bara med tradition att göra. Eftersom det inte finns några jobb här är det många som tjuvjagar för pengarnas skull. Pappa och hans kompisar tjuvjagar inne i parken, men även efter noshörning. Dom gör det över gränsen i Sydafrika, eftersom noshörningarna har blivit så hårt jagade här att dom näs- tan är utrotade. Det är noshörningshornen, som är mycket värdefulla, dom vill åt. Antingen säljer man hornen i den närmaste större staden, eller i huvudstaden Maputo.
Ofta består ett jaktlag av fyra personer, och för ett enda horn kan varje jägare i laget få 800 000 meticais (125 000 kronor)! Alla här som har fina hus och bilar har det genom tjuvjakt på noshörning. Alla. Så är det för min familj också. Våra två hus, TV-apparater, parabolantenner, mobiltelefoner, cd-spelare och pick-upen är köpta med noshörnings- pengar. Folk startar företag, som taxiverksamhet och fiske, med hjälp av pengar från tjuvjakt.
Tjuvjakt har blivit ett sätt att leva för nästan alla här. Föräldrar säger till sina barn att det är det enda sättet om dom vill slippa leva i fattigdom. Och vi gör som våra föräldrar säger.

Som ett krig
Planen var att jag skulle träna jakt på mindre djur här i parken, och sedan börja jaga noshörning i Sydafrika tillsammans med pappa. Men nu har jag ändrat mig. Även pappa för han är rädd att jag ska bli dödad eller hamna i fängelse. För det är verkligen farligt.
Parkvakterna i både Moçambique och Sydafrika har ökat säkerheten och många härifrån byn har blivit dödade. En av mina grannar sköts till döds för inte så länge sen. Men det är inte bara tjuvjägare som dödas, många parkvakter skjuts också till döds. Det är som ett krig. Det känns inte bra, tjuvjakt är brottsligt och fel. Det måste få ett slut.
   I skolan lärde jag mig att vi måste skydda våra vilda djur eftersom dom annars kommer att bli utrotade. Som noshörningarna här hos oss. Parkvakterna har ett viktigt arbete som skyddar djuren och naturen, och så får dom lön. Dom är coola som gör det rätta. Jag vill också bli sån, inte vara en brottsling som tjuvjagar.
Men jag kan nog inte bli anställd som parkvakt eftersom jag slutade skolan så tidigt. Min högsta önskan är att få fortsätta min utbildning och göra något vettigt av mitt liv.”