Långa arbetsdagar
Nu gör jag ingenting annat än arbetar. Jag vaknar fyra på morgonen och sopar hela gården. Sedan tänder jag elden för att värma vatten. Under tiden diskar jag tallrikar och grytor från gårdagskvällens middag. Förr satte jag på mig skoluniformen efter badet och gick till skolan. När jag har lagat frukost till alla går jag nu istället ut och samlar ved, hämtar vatten och tvättar familjens kläder. Vi är nio i familjen så jag måste tvätta varje dag, annars blir det för mycket på en gång. Framåt eftermiddagen börjar jag laga middagen, som är klar vid solnedgången klockan sex. Ibland sitter vi och pratar och berättar historier efter maten, annars går jag och lägger mig direkt för jag är så trött. Här är det den äldsta dotterns uppgift att ta hand om hushållet och jag gör nästan allting.

Ensam och isolerad
Eftersom jag är tjej har jag inte tillåtelse att gå hemifrån och träffa mina kompisar. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att mina föräldrar är rädda för att jag ska råka illa ut. Att jag ska bli utnyttjad eller kanske bli gravid. Så här är det för dom flesta tjejer i min ålder, men inte för killarna. Dom får röra sig fritt och träffa sina kompisar. Så var det för mig också fram tills jag fyllde tio år ungefär. Även om jag förstår att mina föräldrar vill skydda mig tycker jag det är orättvist att killar får stor frihet men inte vi. Jag skulle vilja att vi också kunde röra oss fritt utan att riskera att något händer. Som det är nu känner jag mig väldigt ensam och isolerad.

Barnäktenskap
En av anledningarna till att föräldrar är rädda att en dotter ska bli utnyttjad, skaffa sig en pojkvän eller bli gravid, är att det skulle ge familjen dåligt rykte. Om familjen får dåligt rykte blir det svårt att få en dotter bortgift på ett bra sätt. Eftersom det ofta är långt till våra högstadie- och gymnasieskolor, och vi kan bli utsatta för övergrepp på vägen dit, tvingas många tjejer sluta skolan redan efter femman eller sexan. Väldigt få går färdigt hela högstadiet och gymnasiet. Många flickor blir bortgifta redan i fjortonårsåldern. Mannen betalar lobola till flickans familj, som kor eller pengar, i samband med bröllopet. Därför väljer en del familjer att gifta bort sina döttrar tidigt. Ibland används pengarna till att betala för sönernas skolgång. Det är så fel. Det är förtryck mot oss flickor! Varför får vi inte den utbildning vi har rätt till? Vi borde få lära oss och förstå samma saker som killarna. Så att vi kan leva ett bra liv tillsammans.

Rädd bli bortgift
Det är vuxna män som gifter sig med unga flickor. Jag tycker det är konstigt. Det är fel att gifta sig med barn. Barn är inte mogna för äktenskap. Min mamma och pappa har pratat om att gifta bort mig och det gör mig rädd. Jag har svarat att jag vill gå klart skolan först. Men eftersom vi inte längre har råd med skolavgifterna säger dom att det bästa vore om jag gifter mig redan nu. Det gör mig orolig inför framtiden.
När jag gick i skolan kom Chilojoklubben och undervisade oss. Vi lärde oss om naturen, kretsloppet och om vilda djur och varför dom behöver bli beskyddade. Dom berättade också hur viktigt det är att vi tar hand om våra djur och vår natur eftersom turister vill komma och uppleva allt det här i Gonarezhou. Sedan dess är min dröm att bli parkvakt. Det är ett jätteviktigt arbete, att bidra till att skydda djuren som kan ge oss både pengar och arbeten, något som vi verkligen behöver här. Och jag älskar djur!

Krossad dröm?
Nu är jag rädd att jag inte ska kunna bli parkvakt eftersom jag har tvingats sluta skolan. Jag kommer nog inte ha tillräckligt med kunskaper för att klara utbildningen, om jag ens blir antagen nu när jag inte har gått färdigt skolan. Och om jag blir bortgift kan jag glömma att bli parkvakt. Då kommer jag att bli någons hustru istället. Dom flesta män här skulle förmodligen inte tillåta att deras fruar arbetade inne i nationalparken. Här ska en hustru ta hand om huset, mannen och barnen. Inte arbeta utanför hemmet.
   Min pappa tjuvjagade av nödvändighet. När han tvingades sluta på grund av att parkvakterna ökade säkerheten, kunde jag inte längre gå i skolan. Samtidigt vill jag själv bli parkvakt... Det är motsägelsefullt, jag vet! Men jag har lärt mig i Chilojoklubben att våra vilda djur är mer värda levande än döda. Att dom är ett arv som vi måste ta hand om för framtiden. Jag tror verkligen på det, även om det har gett mig stora problem.”

Elefantbajs + chili = inga elefanter!
I området där Blessing bor har Chilojoklubben börjat tillverka ”chilistenar”, som består av elefantbajs och chili tillsammans med byborna för att minska konflikterna med elefanter. Om byborna lägger glödande kol på ”chilistenarna” och placerar dem runt sina fält på kvällen, kommer chiliröken störa elefanterna så mycket att de håller sig borta. Skörden är räddad utan att en enda elefant skjutits eller en enda människa blivit skadad. Stenarna är både billiga och enkla att tillverka eftersom många odlar chili och det finns hur mycket gratis elefantbajs som helst i området.

Gonarezhou – Elefanternas plats
"Elefanten är mitt favoritdjur. Dom är så vackra och kloka, men kan också vara farliga och skapar en hel del problem för oss som bor nära parken. Dom vandrar in i våra fält och trampar ner och äter våra grödor som vi behöver för att överleva. Majs, hirs, sorghum, vattenmeloner ... dom äter allt! När elefanterna kommer försöker vi skrämma iväg dom genom att tända eldar, klappa i händerna, ropa och smälla i luften med våra boskapspiskor. Det blir ett vinande ljud som elefanterna inte gillar. Men vi har lärt oss att ta det försiktigt eftersom elefanter kan bli riktigt arga om dom blir uppretade. Dom kan gå till attack och då måste man passa sig. I en av grannbyarna var det en man som blev ihjältrampad för några år sedan. Om vi inte klarar att skrämma iväg elefanterna själva har vi lärt oss att kontakta parkvakterna för hjälp. Vakterna kan skjuta varningsskott i luften och då brukar dom ge sig av. Många gillar verkligen inte elefanter men jag älskar dom! säger Blessing. Det lever 11 000 elefanter i Gonarezhou och parken kallas för Elefanternas plats.