Hemhjälp
Jag lyckades rymma till huvudstaden Maputo där jag började arbeta som hemhjälp. Då var jag fjorton. Efter ett tag hade jag samlat ihop så mycket pengar att jag kunde flytta till en släkting och börja skolan igen. Samtidigt som jag gick i skolan lagade jag mat som folk köpte till sina kalas och det hjälpte mig att betala och gå klart högstadiet och gymnasiet.
   En dag såg jag på TV att en nationalpark skulle starta en utbildning inom ekoturism. Jag har alltid älskat djur och natur, så jag sökte direkt och blev antagen. När jag hade gått klart den kursen sökte jag till parkvaktsutbildningen här i Limpopo. Den är känd som den bästa och hårdaste utbildningen i hela landet. Av 140 sökande var det efter mycket hårda tester i terräng- löpning, vandring, cykling och mycket annat 40 personer kvar. Och vi var bara tre tjejer. Jag var överlycklig!

Älskar att vara parkvakt
Nu har jag varit parkvakt och gruppchef här i tio månader och jag älskar det! Min uppgift är att skydda mångfalden av djur och växter här i Limpopo. För mig innebär det främst att spåra, tillfångata och arrestera tjuvskyttar. Vi samlar även in snaror och upplyser byarna om hur viktigt det är att vi tar hand om djur och natur. Ekonomiskt eftersom viltturism ger arbete och pengar, exempelvis är tio av mina arbetskamrater från fattiga byar precis utanför parken, men även socialt och kulturellt. Djuren är en del av vårt arv och identitet.
   När vi besöker byarna blir det väldigt tydligt att pojkar och flickor inte har samma rättigheter här. Flickor har inte samma möjlighet att få gå i skolan och många föräldrar gifter bort sina 14-åriga döttrar i utbyte mot kor och pengar. Jag hatar det där. Andra tjejer tvingas sälja sina kroppar för att överleva.

Vill ha lika rättigheter

Fred med pappa
– Min farmor som bodde i närheten upptäckte efter ett tag att jag behandlades dåligt. När pappa och hans hustru gick till fälten gömde farmor mat till mig i en hålighet i ett mafureiraträd som växte precis utanför vårt hus. Jag tror att hon räddade livet på mig, berättar Mira.
   – Jag gav min första lön som parkvakt till pappa. Han fick även en fin kostym, hatt och skor. Då rann tårarna på honom. Jag tror han skämdes över hur han hade behandlat mig. Men jag har slutit fred. Jag har förlåtit.

Radiokontakt
– Vi rapporterar om allt som händer till basen via radio. Till exempel om dom behöver skicka helikoptern för att hämta tillfångatagna tjuvskyttar.

Farliga uppdrag
– Jag heter egentligen Lucrescencia Macuacua, men alla kallar mig för Mira! Självklart är jag orolig för att jag eller någon av mina arbetskamrater ska bli skadad eller dödad. Men dör jag i tjänsten kan jag dö lycklig för då har jag dött på grund av att jag försvarat och kämpat för det som är rätt, säger Mira.

Mira ovanlig tjej
– Mira är chef över 23 killar i lägret. Det är ovanligt med kvinnor som chefar över män här i Moçambique. Men Mira är inte chef för att hon är kvinna, utan för att hon är bäst, säger en stolt José Zavala, som är en av ledarna i lägret.

Långa vandringar
– Vi vandrar minst 20 km om dagen när vi patrullerar till fots. Vi har mat, vatten och allt vi behöver för att kunna stanna så länge i bushen som krävs för att spåra upp tjuvskyttarna. Som längst har jag varit ute i fem dagar. Vi sover på stenblock, aldrig direkt på marken eftersom det finns risk att bli nertrampad av bufflar! Vi arbetar i tre veckor, och sedan är vi lediga en vecka, säger Mira.

Värdefulla noshörningshorn
– För inte så länge sedan var jag med och spårade och tillfångatog tjuv- jägare vid sydafrikanska gränsen som dödat noshörningar. Jag har precis vittnat i domstol och nu väntar 20-åriga fängelsestraff för jägarna. Ett kilo noshörningshorn är värt 500 000 meticais (78 000 kronor). Här är minimilönen 3 500 meticais (530 kronor) i månaden, men väldigt många tjänar inte ens det. Men även om man är fattig har man en möjlighet att säga nej när den organiserade brottsligheten från Asien säger åt dig att skjuta våra djur. Du har alltid en möjlighet att göra det som är rätt, säger Mira.