– När jag var tretton år fick jag möjlighet att börja på en förberedande lärarutbildning. Det var min dröm och mamma var jättestolt, men pappa sa nej. Han sa att högre utbildning inte var någonting för flickor.
Eftersom det är mannens ord som gäller här, inte kvinnans, tvingades jag sluta skolan, berättar Mira. Men idag är hon en av tre kvinnliga parkvakter i nationalparken Limpopo i Moçambique, med det farliga uppdraget att spåra, arrestera och fängsla tjuvjägare.
”Mina föräldrar skiljde
sig när jag var tre år.
Pappa förbjöd mig
och mamma att träffas och
tvingade mig att flytta hem till
honom och hans andra fru. Jag fick inte mat förrän
alla deras gemensamma barn
hade ätit sig mätta och bara
rester som aldrig räckte. Jag
var jämt hungrig och brukade
gå till marknaden för att plocka
brödsmulor och annat från
marken som jag kunde äta.
När pappa tvingade mig att
sluta skolan var det i hans hem
jag skulle behöva vara hela
dagarna. Jag var förtvivlad.
Men vad pappa inte visste var
att jag under några år hade
lyckats träffa mamma i smyg
på marknaden på väg hem
från skolan. Jag bestämde
mig för att rymma till henne
för att fortsätta min utbildning.
Misshandlad
Efter tre dagar stack jag, men
pappa hann ifatt mig och släpade hem mig. Han band mig
vid en stol och slog mig med
en gummislang. Han sa att
han skulle slå ut den onda anden som mamma hade
smittat mig med. Sedan lämnade han mig hos sin syster i
en by långt hemifrån, där jag
tvingades arbeta i hennes fält.
När jag förklarade att jag hell-
re ville gå i skolan, sa hon att
den enda skola jag skulle gå i
nu var att lära mig använda
en hacka.
Efter nio månader fick jag
en dag veta att mamma plötsligt hade dött. Tårarna bara
rann. Jag hade inte ens hunnit
säga hejdå till mamma när jag
blev bortförd, och nu kändes
det som om jag inte hade något
kvar att leva för. Men till slut
samlade jag kraft och bestämde mig för att hedra mamma genom att fly, gå färdigt skolan
och skapa ett bra liv. Jag visste
att det hade gjort henne lycklig.
Hemhjälp
Jag lyckades rymma till
huvudstaden Maputo där jag
började arbeta som hemhjälp.
Då var jag fjorton. Efter ett tag
hade jag samlat ihop så mycket pengar att jag kunde flytta
till en släkting och börja skolan igen. Samtidigt som jag
gick i skolan lagade jag mat
som folk köpte till sina kalas
och det hjälpte mig att betala
och gå klart högstadiet och
gymnasiet.
En dag såg jag på TV att en
nationalpark skulle starta en
utbildning inom ekoturism.
Jag har alltid älskat djur och
natur, så jag sökte direkt och
blev antagen. När jag hade
gått klart den kursen sökte jag
till parkvaktsutbildningen
här i Limpopo. Den är känd
som den bästa och hårdaste
utbildningen i hela landet. Av
140 sökande var det efter
mycket hårda tester i terräng-
löpning, vandring, cykling
och mycket annat 40 personer
kvar. Och vi var bara tre tjejer.
Jag var överlycklig!
Älskar att vara parkvakt
Nu har jag varit parkvakt och
gruppchef här i tio månader och jag älskar det! Min uppgift är att skydda mångfalden av djur och växter här i Limpopo. För mig innebär det
främst att spåra, tillfångata
och arrestera tjuvskyttar. Vi
samlar även in snaror och upplyser byarna om hur viktigt det är att vi tar hand om djur och natur. Ekonomiskt
eftersom viltturism ger arbete
och pengar, exempelvis är tio
av mina arbetskamrater från
fattiga byar precis utanför
parken, men även socialt och
kulturellt. Djuren är en del av
vårt arv och identitet.
När vi besöker byarna blir
det väldigt tydligt att pojkar
och flickor inte har samma
rättigheter här. Flickor har
inte samma möjlighet att få gå
i skolan och många föräldrar
gifter bort sina 14-åriga döttrar i utbyte mot kor och pengar. Jag hatar det där. Andra
tjejer tvingas sälja sina kroppar för att överleva.

– Jag älskar djur! Här kramar Mira spårhunden Cruiser.
Fred med pappa
– Min farmor som bodde i närheten upptäckte efter ett tag att
jag behandlades dåligt. När pappa
och hans hustru gick till fälten
gömde farmor mat till mig i en
hålighet i ett mafureiraträd som
växte precis utanför vårt hus. Jag
tror att hon räddade livet på mig,
berättar Mira.
– Jag gav min första lön som
parkvakt till pappa. Han fick även
en fin kostym, hatt och skor. Då
rann tårarna på honom. Jag tror
han skämdes över hur han hade
behandlat mig. Men jag har slutit
fred. Jag har förlåtit.
Radiokontakt
– Vi rapporterar om allt som
händer till basen via radio. Till
exempel om dom behöver skicka
helikoptern för att hämta tillfångatagna tjuvskyttar.
Farliga uppdrag
– Jag heter egentligen Lucrescencia
Macuacua, men alla kallar mig för Mira!
Självklart är jag orolig för att jag eller någon
av mina arbetskamrater ska bli skadad eller
dödad. Men dör jag i tjänsten kan jag dö
lycklig för då har jag dött på grund av att jag
försvarat och kämpat för det som är rätt,
säger Mira.
Mira ovanlig tjej
– Mira är chef över 23 killar i
lägret. Det är ovanligt med kvinnor som chefar över män här i
Moçambique. Men Mira är inte
chef för att hon är kvinna, utan
för att hon är bäst, säger en stolt
José Zavala, som är en av ledarna i
lägret.

Mira visar sin kompass.

Handklovar redo, när en tjuvskytt ska gripas.
Långa vandringar
– Vi vandrar minst 20 km om
dagen när vi patrullerar till fots.
Vi har mat, vatten och allt vi
behöver för att kunna stanna så
länge i bushen som krävs för att
spåra upp tjuvskyttarna. Som
längst har jag varit ute i fem dagar.
Vi sover på stenblock, aldrig direkt
på marken eftersom det finns risk
att bli nertrampad av bufflar! Vi
arbetar i tre veckor, och sedan är
vi lediga en vecka, säger Mira.

Fotspårsboken hjälper när kända tjuvskyttar spåras.
Värdefulla
noshörningshorn
– För inte så länge sedan var jag med
och spårade och tillfångatog tjuv-
jägare vid sydafrikanska gränsen som
dödat noshörningar. Jag har precis
vittnat i domstol och nu väntar
20-åriga fängelsestraff för jägarna.
Ett kilo noshörningshorn är värt
500 000 meticais (78 000 kronor).
Här är minimilönen 3 500 meticais
(530 kronor) i månaden, men väldigt
många tjänar inte ens det. Men även
om man är fattig har man en möjlighet att säga nej när den organiserade
brottsligheten från Asien säger åt dig
att skjuta våra djur. Du har alltid en
möjlighet att göra det som är rätt,
säger Mira.
Långgatan 13, 647 30, Mariefred
Telefon: 0159-129 00 • epost: info@worldschildrensprize.org
Plusgiro: 90 01 86-8 • Bankgiro: 900-1868
© 2020 World’s Children’s Prize Foundation. All rights reserved. WORLD'S CHILDREN'S PRIZE®, the Foundation's logo, WORLD'S CHILDREN'S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD®, WORLD'S CHILDREN'S PARLIAMENT®, WORLD'S CHILDREN'S OMBUDSMAN®, WORLD'S CHILDREN'S PRESS CONFERENCE® och YOU ME EQUAL RIGHTS are service marks of the Foundation.

