När Charles Opiro var 10 år gammal hade han en mardröm. En tid senare blev han kidnappad och tvingades bli barnsoldat. Först fyra år senare lyckades han rymma…

Det var en tidig morgon i den lilla byn Adak i norra Uganda. Alla låg fortfarande och sov, men Charles vred sig oroligt i sömnen. Han hade en mardröm. I den såg han sig själv stå vid byns brunn med ett stort tungt gevär i händerna. Det fanns inte en enda människa i byn och han kände sig totalt övergiven.
När Charles vaknade var han fortfarande orolig så han berättade om drömmen för sin mamma Akwero. Hon försökte lugna honom och sa att det bara var en dröm och att han skulle glömma den och tänka på något annat. Efter frukost-majsgröten kände han sig bättre igen.
Precis som de allra flesta i byn Adak var Charles mamma och pappa bönder som odlade bönor, majs och sockerrör. Hade det varit en vanlig vardagsmorgon hade Charles och de andra barnen i byn hjälpt till på fälten en timma innan de gick till skolan. Men eftersom det var fredag arbetade inte en enda människa i Adak.

Förbjuden fredag
I skogarna runt byn gömde sig rebell-soldaterna i Herrens motståndsarmé och de hade bestämt att alla som arbetade på fredagar omedelbart skulle dödas. Herrens motståndsarmé krigade mot Ugandas regering och byborna visste att om de inte gjorde som rebellerna sa skulle de råka riktigt illa ut. Charles hade hört att rebellerna ibland kidnappadebarn.
Efter frukosten gick Charles direkt till skolan den här fredagen. Han gillade skolan och hade aldrig missat en enda dag. På rasten spelade han fotboll och efter sista lektionen gick han och några kompisar till dammen och badade innan de gick hem.
På avstånd såg byn precis ut som vanligt. Men när Charles närmade sig familjens hus såg han fullt av soldater i byn, kanske tvåhundra stycken. Soldaterna bar ut majs och bönor från husen och de samlade ihop all boskap. Charles såg att hans egna getter redan stod bundna bland de andra djuren.

Rädd och övergiven
Utanför huset satt en soldat som hejade på honom. Han verkade snäll och sa:
– När du har lämnat böckerna kan du väl komma tillbaka hit till mig?
Charles blev osäker. Han visste inte om soldaterna tillhörde regeringsarmén eller Herrens motståndsarmé.
Hans mamma försökte varna honom, men det var redan för sent. När Charles kom ut igen gav soldaten honom en stor väska och ett tungt patronbälte och sa:
– Nu går vi!
När Charles förstod att det var rebellerna som kommit blev han så rädd att han varken kunde röra sig eller göra motstånd. Kroppen blev alldeles stel och han kunde inte ens gråta. När han fördes iväg såg han att småbröderna Opiyo och Oryang ängsligt tittade ut genom ett av lerhusets fönster. Mamma Akwero kunde inte hjälpa honom eftersom soldaterna hotade henne med sina vapen, och hans pappa Ogaba var inte ens där. Charles kände sig rädd och övergiven. Precis som i drömmen.

Den långa vandringen
Rebellerna befallde att alla skulle vandra till deras basläger i grannlandet Sudan. Charles och de andra fångarna tvingades gå på ett led och bära jättetung packning, trots att de flesta bara var barn. Charles såg sin kompis Nyero lite längre bak i ledet. De kunde inte prata med varann eftersom det var förbjudet. De gick hela natten. Nästa dag vilade de en kort stund och sedan fortsatte de hela natten igen. Några barn försökte fly, men de blev skjutna direkt. Det var väldigt varmt så andra barn dog av utmattning och vätskebrist. Efter en vecka var de som överlevt vandringen framme vid rebellernas läger. Charles var totalt slut och hans ben var svullna och fötterna alldeles såriga.
Men istället för att ta hand om barnen sa rebellerna:
– Nu när ni har kommit hit ska ni glömma era byar och familjer. Om ni pratar om era familjer eller försöker fly dödar vi er!

Stal och sköt
I lägret började den militära träningen direkt. Charles var rädd och gjorde precis som rebellerna sa för att inte reta upp dem. Han lärde sig snabbt hur man använder ett gevär och hur man anfaller en fiende.
I lägret var det alltid ont om mat. Ibland gick barnen i flera dagar utan mat, och till slut började de äta löv och rötter som de grävde fram för att överleva.
Eftersom rebellerna tyckte att Charles skötte sig bra dröjde det inte länge förrän han fick ingå i en grupp, som tog sig in i Uganda för att stjäla mat och mediciner. De plundrade byar och om det var någon som gjorde motstånd tvingades Charles och de andra barnsoldaterna att döda de personerna. Ibland tvingades de även att kidnappa andra barn som de tog med sig till Sudan.
Under ett anfall blev Charles allvarligt skadad när han blev skjuten i benet, men han överlevde.
Trots att rebellerna hade förbjudit barnen att tänka på sina hembyar, tänkte Charles på sina föräldrar och småsyskon hela tiden. Han längtade hem så mycket att det gjorde ont i kroppen. Det gick inte en enda dag utan att han försökte komma på ett sätt att fly.

Sprang för livet
När han hade varit med rebellerna i fyra år skickades Charles till Uganda igen. Den här gången hamnade han bara några kilometer från sin hemby. Det här kanske var hans chans…
Det var tidigit i gryningen. Charles gick allra sist i ledet och vaktade. Utan att någon märkte det lyckades han vika av från stigen och gömma sig bland träden. Han blundade och höll andan en lång stund och sedan sprang han allt vad han orkade i riktning mot hembyn. Han sprang för sitt liv för han visste att om de fick tag på honom skulle de döda honom direkt.
Han sprang in i byn och för första gången på fyra år såg han sin familj igen!
Alla var oerhört glada men Charles föräldrar visste att de inte kunde stanna i byn. Rebellerna skulle leta efter honom så fort de upptäckte att han hade rymt. Familjen gav sig av så fort de kunde, och det var tur. Någon timme senare kom rebellerna till Adak. När de inte hittade Charles brände de ner familjens hus som hämnd.
Idag bor Charles familj i ett flyktingläger i Gulu i norra Uganda. Det vaktas av regeringen och organisationen Gusco tar hand om Charles. Han får äntligen vara barn igen. Han spelar fotboll och går i skolan som han älskar. Eftersom Charles förlorade fyra skolår när han var i kriget går han bara i femte klass trots att han är 16 år.
Charles har fortfarande mardrömmar från sin tid som soldat och de kommer förmodligen aldrig helt att försvinna. Men han har också nya drömmar:
– Jag vill utbilda mig till ingenjör och bygga vägar. Men mest av allt drömmer jag om fred. Jag sitter i juryn för The World’s Children’s Prize för alla barn som tvingas vara soldater. Min kompis Nyero som kidnappades samtidigt som jag är fortfarande barnsoldat. Genom att berätta om problemen i Uganda hoppas jag bidra till att han och alla andra kidnappade barn en dag ska bli fria.

Gillar: Att läsa böcker.
Hatar: Vapen och att vara barnsoldat.
Älskar: Fotboll. Jag spelar mycket på rasterna. Brasilien är bäst.
Favoriträtt: Kyckling och majsgröten posho. Jag äter det en gång i veckan. Jag lagar min mat själv.
Musik: Lokeme-musik. Mitt favoritband heter Maigwet.
Vill bli: Ingenjör och bygga vägar. Vägarna är dåliga där jag bor.
Drömmer om: Fred i Uganda

Text ©: Andreas Lönn
Foto ©: Tora Mårtens, Kim Naylor & Ewa Stackelberg