“När jag var åtta år var min familj engagerad i protester för ett mer rättvist samhälle. Den upplevelsen förändrade mig och jag blev mer lik den jag är idag. Jag såg en tolvåring som höll tal om att vi barn kan göra skillnad.

I första och andra klass blev jag mobbad och fick dåligt självförtroende. I fyran drabbades jag av mobbning igen, men nu kunde jag försvara mig, för jag hade lärt mig karate. Det lärde mig kontrollera mig själv och mitt humör. Jag kände att jag aldrig ville att någon skulle bli sårad, på det sätt som jag hade blivit sårad."

Tills jag gick i tredje klass tänkte jag så här om situationen i Israel: Araber är dåliga och judar är bra. Men när jag sa det till mamma tog hon fram en karta och lärde mig mer om konflikten. Hon fick mig att förstå att det inte handlar om bra eller dåligt, utan om olika sätt att se på historien. Jag försöker få mina kompisar och unga runtomkring mig att se att det inte finns bra eller dåliga sidor, att vi alla måste hjälpa till att få ett slut på konflikten.

Kan aldrig glömma

Jag kan aldrig glömma att jag bor i ett konfliktområde, där människor lider hela tiden, på båda sidor. Det är så mycket död och smärta och jag känner att jag alltid måste vara på min vakt. Men om folk kunde förstå det jag insåg när jag gick i trean, så skulle vi kunna hitta en lösning tillsammans istället för att fortsätta med detta meningslösa krigande.

Som barn i Israel har jag inget att säga till om i dom vuxnas värld, så jag vänder mig till andra barn istället och försöker övertyga dom om att söka fred istället för krig.